ÅSIKT

De döda talar i egen sak

Ragnar Strömberg om en vacker men skrämmande bok

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kjell Espmark.
Foto: ULLA MONTAN
Kjell Espmark.

I Kjell Espmarks nya diktsamling De levande har inga gravar väger skuggorna tyngre än kropparna och är en de dödas talan i egen sak : "Allt det jag inte fick leva / lever här som en letande törst ."

Platsen och ögonblicket där dessa hårda, insisterande dikter utspelas är den som Ekelöf beskrev som den, där "själva försvinnandet är kvar". Men Espmark kastar om berättarperspektivet så att vi ser döden inifrån. Varje steg ut ur tystnaden för oss längre in i den, tills tiden själv faller sönder och vi ser hur "stenarna på kyrkogården kastade av sina flagnande namn och ställde upp som en bakfull pluton".

Det finns en hel del sådana här ställen där det annars intill knutenhet återhållsamma bildspråket bryts upp med en råbarkad humor som för mig gör De levande har inga gravar till en absolut höjdpunkt i Espmarks lyriska författarskap.

Här är det de levande som är saknadens och sorgens föremål, det är de levande som försvunnit och som de döda söker upp ur "en väsentlighet så tät att ett sekel fick rum på ett risgryn".

Det är ett mäktigt anspråk, att poesin innehåller kunskap om det ovetbara och möjliggör att tala för de döda, men Espmark lägger gränssnittet där skräcken väser fram som en gas, med kirurgisk precision och utan ett uns sentimentalitet : "... till sist / sitter man där i sin flyktiga kista / högt över taken, / som en genomskinlig doktor Mabuse / som klamrar vid sargen. / ... Det är när ens tungomål skingras man dör ."

De levande har inga gravar består av fem avdelningar, tre sviter interfolierade av två dikter, Gotlandskvartetten och Tystnaden, som samlar upp och renodlar det övergripande temat. Gotlandskvartetten ställer frågan vad vi ska med evigheten till när det nu inte är tid utan beslutsamhet som fattas oss, medan Tystnaden som avslutar samlingen besjunger den kraft som till sist ska lära "själva tystnaden tala".

Det är den säkra avvägningen mellan prosaisk konkretion och mystik som gör De levande har inga gravar så oavvislig. Särskilt i samlingens inledandesvit, Håll mig fast, där en död hustru har ordet, når det poetiska tilltalet en skakande objektivitet.

Den döda hejdas av en sköterska som med ett varsamt grepp om hennes arm försäkrar henne att hon är död. Men hon tror inte på det - hon lever och beviset är att hon "lagt på den franska duken, / du vet den med parkmotiv - den hade varit för tung för en död ".

Det finns en scen i filmen The Others där modern sticker sig på en synål och sedan slickar på fingret, men hon blöder inte. Blicken blir ett ögonblick genomstungen av vissheten att hon är död, men så fortsätter hon sy, för vem skulle annars ta ansvar för barnen, för huset? Espmark uppnår i den dikt jag håller för hela samlingens starkaste samma hisnande effekt.

Den döda står utanför sitt hem och tittar in genom fönstret. Hon ger sin man "tecken på tecken, / ... med kraft att nå dig / bara ett ögonblick till. / Men du stirrar på någon jag inte kan se. / Och jag förstår att jag är död ".

Där och då får Kjell Espmark läsaren att dela den övertygelse som genomblöder hans vackra, skrämmande bok : att vi lever efter döden.

Lyrik

Ragnar Strömberg