ÅSIKT

Det snöar språk

Sorgset, svartsynt och plirande. Jenny Tunedal läser dikter från Litauen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Östersjösamtal är namnet på en serie uppläsningar och möten mellan texter, författare, översättare och kritiker från länderna kring Östersjön. Som en del av detta samtal på kanten mot havet översätter och introducerar bokförlagen Ariel och Ellerströms litteratur från andra länder i Östersjöregionen. Ariel är även namnet på en tidskrift som utför ett viktigt arbete med att göra litteratur från främst östra Europa tillgänglig på svenska.

Nu kommer 3 X Litauen på Ariel förlag, och Ariel/Ellerströms ger ut den tjuvasjisk-ryske poeten Gennadij Ajgi. I serien 3 X Litauen får tre manliga poeter födda på sextiotalet representera den samtida litauiska dikten.

Sigitas Parulskis, Gintaras Grajauskas och Eugenius Alisanka presenteras i var sin samlingsvolym; Mortui sepulti sint (vilket betyder må de döda begravas), Benflöjt samt Gudaben, tre böcker som, vilket antyds av titlarna, i hög grad kommunicerar med varandra.

Man kan läsa de tre som repliker ur ett samtal om poesi, fört i skuggan av den påträngande tystnad som är döden. Parulskis skriver: ”Om språket vore ett träd / skulle jag plantera det / också i död jord.” Alisanka omtalar skriften som ”graffiti på de eviga väggarna”, och frågar ”hur kan man dö här i första person”. Att skriva verkar vara ett hopplöst, men nödvändigt, sätt att förhandla med döden, att försöka tala när allt är så tyst.

Döden tränger sig på även i Grajauskas texter, men inte som en oundviklig sorg, utan snarare som ett absurt faktum att leva med, och trots: ”att dö av lycka är ett blänke”, står det i en av de märkliga dikter där den fiktiva gestalten Sankta Lucia för ordet.

Grajauskas är den minst högstämde och mest språkligt innovative av de tre. Om de andra frågar hur man skall klara att skriva när man skall dö, svarar han att man lika gärna kan skriva i väntan på det som hur som helst kommer. Han är också den ende som låter ett annat subjekt än poetens, nämligen Sankta Lucia, komma till tals i sina dikter.

Gemensamt för dessa tre litauer är att de talar till sina läsare. Läsaren är åhörare, snarare än samtalspartner. Dikten skriver sin världsbild hel, utan glipor för läsaren att fylla i. Poetens blick är textens, och poeten är diktens auktoritära subjekt. Språket är ett medel för att beskriva det som redan finns, snarare än för att skapa och omskapa världen. Jag som läser ser världen genom diktsubjektets ögon, och det ställer rätt höga krav på de där poetögonen. Parulskis svartsynta stirrande, Alisankas närgånget sorgsna blick, och Grajauskas plirande, liksom från sidan, är tre intressanta ögonpar, som jag bara bitvis tröttnar på att underordna mig.

Gennadij Ajgi uppfattar jag som en representant för ett annat synsätt och ett annat samtal mellan läsare och text. I Bugning för sången skriver han i fyrradingar ett slags ögonblicksbilder, skarpa skärvor av tjuvasjiska folksånger, liksom kastade åt läsaren att göra vad jag vill med. Diktskärvorna är mångfacetterade, betydelser glider förbi och undan, samtidigt som de äger en säregen klarhet. Ajgi pekar inte ut vad jag skall se, utan lämnar åt mina egna ögon att försöka få syn på det språket blixtlikt belyser. Det är inte en röst som hörs, utan en mängd olika stämmor som klingar.

Det går att läsa Bugning för sången som en annan sorts text om dödens konsekvenser för det levande. I en fragmentarisk saga skildras människor som befinner sig i ett landskap och är på väg bort från varandra. Dikterna besjunger det avsked som ständigt pågår.

Den obevekliga, hårda skönheten i fyrradingarna får mig många gånger att tänka på Sapfos söndrade sånger, exempelvis i det följande:

”Vi kom hit för att hämta en brud

vit i sin själ,

vi skall ställa till ett bröllop

vitare än snö.”

Jag vet ingenting om hur dessa variationer på teman ur folksånger såg ut i original, men Annika Bäckströms översättning framstår som briljant i varje liten nyans. Språket är både samtida och länge sedan ifrån, både främmande och självklart. Dikterna är små fallande kristaller; det snöar språk på läsaren.

Fotnot: Eugenius Alisanka, Gintaras Grajauskas och Sigitas Parulskis deltar i Östersjösamtal Special, i Stockholm 20–21november, Lund 22 november, Kristianstad 22 november och Malmö 23 november.

Lyrik

Jenny Tunedal