ÅSIKT

Hamlet som projekt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En av teaterns vanligaste pjäser ges en ovanlig spelning i Sätra. Där lever Hamlet sitt mörka liv i en action halvvägs mellan Spider-Man och Dödsboken (den egyptiska).

Scenen är en invecklad klätterställning med trappor och hyllor och spelplan skjutande in och ut ur varandra. Ibland antyder de ett slott. Ibland en kyrkogård. Ibland insidan av ett skepp på väg över vådligt hav.

Några meter ovanför äventyret sitter publiken (86 pers) på en hylla runt kring spelplatsen. Där det som presenteras inte är tittskåpsteater i vanlig mening. Snarare lådteater.

Och vad finns i lådan?

En bit ShakespeareBengt Anderbergs mycket spelbara svenska (mustigt modern och fräckt stillös i det meditativa och poetiska).

En dramatiskt klippt inscenering ( Huldt) och några häftiga skådespelar-insatser plus många av det mer godhjärtade slaget.

Ett socialt projekt.

Det sista är det kanske intressantaste: teaterns ambition att ta sig an denna klassiker med en så heterogen samling spelare. Sex aktörer från Stockholms stadsteater. De övriga mer eller mindre amatörer. Och ändå med bara en nominell skillnad mellan det tränade och det otränade uttrycket.

För förstås finns inget självklart i att proffsigt spelad känsla också skulle vara genuinare på djupet. Det är bara som det låter.

Å andra sidan. Vem skulle vilja vara utan "lidelsen" hos en Hamlet som denne ( Törnros) och "vreden" hos en vedergällare som Laertes ( Hoberstorfer) eller den "ångestridna" pondusen hos en Claudius ( Hedlund)? För att inte tala om "spefullheten" i krypandet hos en Polonius ( Modin). Eller den "oskuldsfulla sorgen" hos Ofelia ( Åhman) och den drottninglika "oron" hos Gertrud ( Stone)?

Det låtsade fördjupar det verkliga.

Men även kvällens Horatio ( Arcilander) och posteringarna Bernardo ( Sarikaya) och Marcellus ( Pizarro) bör ihågkommas. Där ser ut att finnas allvar i viljan till spel och samspel.

Kanske är det till slut det övergripande med en satsning som den här. Att den med sitt myller av dialekter och etniska tillhörigheter och teatrala kompetenser ändå är ett socialt mer än estetiskt projekt. Ett försök (på ett enklare plan än migrationsministerns ekonomiska) till samarbete.

Det är det viktiga.

Resten kan kallas "Hamlet".

Teater

Mario Grut