ÅSIKT

Låt dem slå ihjäl varandra

NOAM CHOMSKY kommer med ett vansinnigt - men bättre - förslag

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bushadministrationens hängivna ansträngningar för att ta kontroll över Irak - genom krig, genom en militärkupp eller på något annat sätt - har gett upphov till åtskilliga analyser av de bakomliggande motiven.

En tolkning framförs av Anatol Lieven, forskare på Carnegie Endowment for International Peace i Washington D.C., som konstaterar att Bushadministrationens ansträngningar överensstämmer med "den klassiska moderna strategin hos en hotad högeroligarki, nämligen att avleda massornas missnöje i nationalism" genom rädsla för yttre fiender.

Administrationens mål, säger Lieven, är "unilateral världsdominans genom absolut militär överlägsenhet", vilket är anledningen till att en stor del av världen är så uppskrämd.

Administrationen har emellertid förbisett ett behändigt alternativ till en invasion av Irak. Låt Iran göra jobbet. Innan jag närmare utvecklar detta anspråkslösa förslag kan det vara värt att granska vad som föregått Washingtons stridslystnad.

Ända sedan attackerna den 11 september har republikanerna använt terroristhotet som en förevändning för att driva igenom en högerpolitisk dagordning. I samband med kongressvalen användes denna strategi för att avleda uppmärksamheten från ekonomiska frågor till krig. När presidentvalskampanjen börjar vill republikanerna verkligen inte att folk ska ställa frågor om pensioner, jobb, sjukvård och liknande.

I stället bör de lovprisa sin hjältemodige ledare för att han räddat dem undan en kolossalt mäktig fiende och en nära förestående förintelse, och marscherar vidare för att konfrontera nästa mäktiga fiende som vill förgöra oss.

Illdåden den 11 september innebar en möjlighet och ett svepskäl för att förverkliga gamla planer på att ta kontroll över Iraks enorma oljetillgångar, en central beståndsdel i Persiska vikens samlade resurser vilka USA:s utrikesdepartement 1945 beskrev som "en kolossal källa till strategisk makt, och ett av de största materiella fynden i världshistorien". Kontroll över energitillgångar underblåser USA:s ekonomiska och militära makt, och "strategisk makt" är detsamma som ett påtryckningsmedel för global kontroll.

En annan tolkning går ut på att administrationen tror exakt vad den säger: Irak har plötsligt blivit ett hot mot själva vår existens och mot sina grannar.

Därför måste vi se till att Iraks massförstörelsevapen och dess möjligheter att tillverka dem förstörs, och att Saddam Hussein, monstret själv, elimineras. Och det snabbt. Kriget måste genomföras nu i vinter. Nästa vinter kommer det att vara för sent. Vid det laget kan det svampformiga moln som nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice förutsäger redan ha förtärt oss.

Låt oss anta att denna tolkning är riktig. Om staterna i Mellanöstern fruktar Washington mer än de fruktar Saddam så avslöjar det bara deras bristande verklighetsinsikt. Och det är bara en tillfällighet att den amerikanska presidentvalskampanjen kommer att vara i full gång nästa vinter.

Hur kan vi då uppnå de uttalade målen?

En enkel plan tycks ha lämnats utan avseende, kanske därför att den skulle uppfattas som vansinnig, och det med rätta. Men det är lärorikt att fråga sig varför.

Det anspråkslösa förslaget är att Förenta staterna ska uppmuntra Iran att invadera Irak, och förse iranierna med det nödvändiga logistiska och militära stödet, på betryggande avstånd från krigsskådeplatsen (missiler, bomber, baser etc).

Som ombud för USA skulle en av "ondskans axelmakter" angripa en annan.

Förslaget har många fördelar jämfört med alternativen.

För det första kommer Saddam att störtas - i själva verket kommer han att slitas i stycken, liksom alla i hans närhet. Hans massförstörelsevapen kommer också att förstöras, liksom möjligheterna att tillverka dem.

För det andra kommer det inte att bli några amerikanska dödsfall. Visserligen kommer många irakier och iranier att dö. Men det kan knappast utgöra något bekymmer. President Bushs medarbetare - många av dem återanvända reaganiter - stödde Saddam eftertryckligt sedan han angripit Iran 1980, utan att bry sig om de enorma mänskliga kostnaderna, vare sig då eller senare under sanktionsregimen.

Saddam kommer sannolikt att använda kemiska vapen. Men den nuvarande amerikanska ledningen gav starkt stöd till "Besten i Bagdad" när han använde kemiska vapen mot Iran under Reaganåren, och när han använde gas mot "sitt eget folk": kurderna, som var hans eget folk i samma bemärkelse som cherokeeindianerna var Andrew Jacksons folk.

De nuvarande strategerna i Washington fortsatte att stödja Besten efter att han begått sina absolut värsta brott, och försåg honom till och med med teknologi för framställning av massförstörelsevapen, nukleära och biologiska, ända fram till invasionen av Kuwait.

Bush nr 1 och Cheney gav i själva verket också Saddam tillstånd att genomföra sin slakt på shiiterna i mars 1991, i "stabilitetens" intresse, som man sakligt förklarade vid den aktuella tidpunkten. De drog tillbaka sitt stöd för hans angrepp på kurderna först efter starka internationella och inhemska påtryckningar.

För det tredje skulle det inte bli några problem med FN. Man kommer inte behöva förklara för världen att FN är relevant när det följer USA:s order, men irrelevant när det inte gör det.

För det fjärde har Iran säkerligen mycket bättre vitsord när det gäller att föra krig och att styra ett Irak efter Saddam än Washington har. Till skillnad från Bushadministrationen har Iran inte stött den blodtörstige Saddam och hans program för utveckling av massförstörelsevapen.

Man skulle kunna invända, med rätta, att vi inte kan lita på den iranska ledningen, men det måste ju i ännu högre grad gälla dem som fortsatte att ge stöd till Saddam långt efter att han begått sina värsta brott.

Dessutom kommer vi att slippa känna oss förlägna över att behöva bekänna vår blinda tro på våra ledare på samma sätt som vi på goda grunder förlöjligar när det sker i totalitära stater.

För det femte kommer befrielsen att hälsas med entusiasm av en stor del av befolkningen, i mycket högre grad än om amerikaner invaderar. Människor kommer att jubla på gatorna i Basra och Karbala, och vi kan göra gemensam sak med iranska journalister och hylla befriarnas ädelhet och berättigade sak.

För det sjätte kan Iran vidta mått och steg för att införa "demokrati". Majoriteten av befolkningen är shiiter och för Iran skulle det innebära mindre problem än för Förenta staterna att ge dem något inflytande över den nya regeringen.

Det kommer inte att vara några problem att få tillgång till den irakiska oljan, precis som amerikanska bolag lätt skulle kunna exploatera iranska energitillgångar i detta nu, om bara Washington tillät det.

Naturligtvis är det anspråkslösa förslaget att Iran skulle befria Irak vansinnigt. Dess enda förtjänst är att det är mycket rimligare än de planer som nu realiseras - eller skulle vara det, om administrationens uttalade mål hade något som helst samband med de verkliga målen.

Noam Chomsky