Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Kanske borde jag ha kräkts, men…

    Det problematiska förhållandet mellan patos och etos tycks mig vara själva nyckeln till den engelska skulptören Anthony Caros stora installation Den yttersta domen som visas på Caixa Catalunya i Barcelona. Utgångspunkten sägs vara Kosovo-kriget, men installationen griper över hela nittonhundratalets våldsamma lidandehistoria. Caro har alltså ett ärende: att erinra om, att belysa och förbanna lidandets och våldets kungsstråk i det förra århundradet.

Men hur skall ett sådan tal gestalta sig, utan att trivialisera sitt ämne. Anthony Caro tycks mena att ämnet är större än uttrycket. Han väljer alltså en vådligt patetisk retorik. Tjugofem skulpturer av lera, råa träbalkar och stål med titlar som Jakobs stege, Tieresias, Dödens portar och Utan nåd slungar åskådaren mellan associationer till skräckfilmsrekvisita, tortyrredskap och västerlandets litterärt mytologiska kanon. Tvärs igenom den estetiska ambivalensen, förlägenheten och rent av äcklet, förnimmer man den etiskt bjudande viljan att öppna ett samtal trots att varje försök att tala måste te sig otillständigt i förhållande till samtalsämnet.

 

    Etiken föregår estetiken, hävdar Anthony Caros installation. Många före honom har omvandlat den tron i tanken att även om inget kan sägas, är vi skyldiga att tala. Men Caro går ett steg längre. Han säger att tvärs igenom det mest vulgära uttryck, gör sig det rätta ämnet hört. Fan tro't. Jag skulle ha kunna kräkts där inne i Caixa Catalunyas flotta lokaler. Jag borde kanske ha gjort det. I stället vaknar jag morgon efter morgon och har drömt om hans tvingande verk.

Magnus William-Olsson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet