ÅSIKT

Ett löfte om överlevnad

JOHN BERGER möter grottmänniskorna i Chauvet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under en relativt varm period under den senaste istiden var klimatet här mellan tre och sex grader kallare än i dag. De enda träd som fanns var björk, tall och en. Faunan inkluderade många arter som nu är utdöda: mammutar, grottlejon utan man, uroxar och björnar som var tre meter höga, liksom renar, stenbockar, bisonoxar, noshörningar och vildhästar. Den mänskliga populationen av nomadiserande jägare och samlare var kringspridd och levde i grupper om tjugo till tjugofem. Paleontologer kallar denna befolkning cromagnon, en term som, till att börja med, upprättar distans, men distansen kan visa sig vara långsökt. Varken jordbruk eller metallurgi existerade. Men musik och smycken fanns. Den förväntade medellivslängden var 25 år.

Behovet av kamratskap medan man levde var detsamma då som nu. Cromagnonmänniskans svar på den första och eviga mänskliga frågan: Var är vi? skilde sig emellertid från vårt. Nomaderna var intensivt medvetna om att de utgjorde en minoritet i förhållande till det överväldigande stora antalet djur. De hade inte fötts på en planet, utan in i djurlivet. De var inte djurskötare: det var djuren som skötte världen och det universum som omgav dem och som aldrig upphörde. Bortom varje horisont fanns ännu fler djur.

Samtidigt skilde de sig från djuren. De kunde göra upp eld och hade därför tillgång till ljus i mörkret. De kunde döda på avstånd. De tillverkade många ting med sina händer. De gjorde tält åt sig, som hölls uppe av benen från mammutar. De talade. (Det gjorde kanske även djuren.) De kunde räkna. De kunde bära vatten. De dog på annat sätt. Deras olikhet gentemot djuren var möjlig därför att de utgjorde en minoritet, och eftersom de var en minoritet kunde djuren förlåta dem deras olikhet.

Tystnad. Jag släcker pannlampan. Mörker. I mörkret blir tystnaden en-

cyklopedisk, den kondenserar allt som hänt i mellanrummet mellan då och nu.

På en klippa framför mig syns en anhopning av röda, nästan fyrkantiga fläckar. Den röda färgens fräschör är slående. Lika närvarande och direkt som en lukt, eller som färgen på blommor en junikväll just när solen går ner. Dessa fläckar skapades genom att man färgade handflatan med röd oxidpigment och sedan pressade den mot klippan. En särskild hand har kunnat identifieras med hjälp av ett lillfinger som är ur led, och ett annat avtryck av samma hand har hittats på en annan plats i grottan.

På en annan klippa syns liknande fläckar, de bildar en övergripande form, som liknar en bisonoxe sedd från sidan. Handavtrycken fyller djurets kropp.

Mörker.

Innan kvinnorna, männen och barnen anlände (det finns ett fotavtryck från ett omkring elva år gammalt barn i grottan), och efter att de gett sig av för gott, beboddes gömstället av björnar. Förmodligen också av vargar och andra djur, men björnarna var de härskare med vilka nomaderna var tvungna att dela grottan. På den ena väggen efter den andra syns klösmärken efter björnklor. Fotavtryck visar var en björn gick med sin unge, och kände sig fram i mörkret. I den största och mest centralt liggande av grottans kammare, som är 15 meter hög, finns talrika gropar eller fördjupningar i leran på marken, där björnar låg och sov under sin vinterdvala. Etthundrafemtio björnskallar har hittats här. En av dem hade högtidligt placerats – sannolikt av en cromagnonmänniska – på ett slags klippsockel längst inne i djupet av grottan.

Tystnad.

I tystnaden börjar platsens storlek och omfattning att betyda mer och mer. Grottan är en halv kilometer lång och på vissa ställen 50 meter bred. Men geometriska mått gäller inte eftersom man befinner sig inuti något som liknar en kropp.

De stående och utskjutande klipporna, de omslutande väggarna, med sina konkretioner, gångarna, hålrummen som bildats genom geologiska processer, liknar i en slående utsträckning organen och utrymmena inne i kroppen på en människa eller ett djur. Vad de alla har gemensamt är att de liknar former som skapats av strömmande vatten.

Grottans färger är också anatomiska. Karbonatklipporna har samma färg som ben och tarmar, droppstenarna är scharlakansröda och mycket vita, kalkspatsdraperierna och -gyttringarna orange och snoriga. Ytorna glimmar som om de var blöta av slem.

En massiv droppsten har vuxit (de växer med en hastighet av en centimeter per århundrade) till att se ut lite grann som inälvorna i en mage, och vid en viss punkt i sitt sjunkande påminner rören om de fyra benen, svansen och snabeln hos en miniatyrmammut. Likheten skulle lätt kunna förbises och därför har en målare, med fyra korta röda linjer, fört den lilla mammuten närmare.

Många väggar som skulle ha kunnat användas till att måla på har förblivit orörda. De drygt fyra hundra djuren som avbildats här är lika diskret åtskilda som i naturen. Det finns inga måleriuppvisningar som i Lascaux eller Altamira. Det finns mer tomhet, mer hemlighetsfullhet, kanske större delaktighet i mörkret. Men trots att dessa målningar är femton tusen år äldre så är de, för det mesta, lika skickliga, uppmärksamma och eleganta som vilka som helst av de senare målningarna. Konsten föds, tycks det, som ett föl som kan gå med en gång. Eller, för att uttrycka det mindre livfullt (allting är livfullt i mörkret): förmågan att skapa konst följer med behovet av samma konst; de kommer tillsammans.

Jag kryper in i ett lågt, skålformat annex – fyra meter i diameter – och där, målade i rött på de oregelbundna, krökta väggarna, syns tre björnar – hane, hona och unge, precis som i sagan som skulle berättas många årtusenden senare. Jag sätter mig på huk där, tittar. Tre björnar och bakom dem två små stenbockar. Konstnären samtalade med klippan i det flämtande skenet från sin träkolsfackla. En utbuktning gjorde att björnens tass kunde svingas utåt med sin fruktansvärda tyngd just som djuret skumpade framåt. En spricka löpte längs med konturen av en stenbocks rygg. Konstnären kände dessa djur fullkomligt och intimt; hans händer kunde visualisera dem i mörkret. Vad berget sade till honom var att djuren – precis som allt annat som existerade – fanns inuti berget, och att han, med den röda färgen på sitt finger, kunde övertala dem att komma upp till berggrundens yta, till dess hinnaktiga yta, och stryka sig mot den och fläcka den med sina lukter.

I dag, på grund av fukten i atmosfären, har många av de målade ytorna blivit lika känsliga som en hinna, och de skulle lätt kunna torkas bort med en trasa. Härav vördnaden.

Kliv ut ur grottan och träd åter in i den flyende tidens vinddrag. Återta era namn. Inuti grottan är allting närvarande och namnlöst. Inuti grottan finns rädsla, men rädslan befinner sig i perfekt jämvikt med en känsla av trygghet.

Cromagnonmänniskorna levde inte i grottan. De gick in i den för att delta i vissa riter – om vilka mycket lite är känt. Antagandet att de var schamanistiska i någon form verkar övertygande. Antalet människor som vistades samtidigt i grottan kanske aldrig översteg trettio.

Hur ofta kom de hit? Var det generationer av konstnärer som arbetade här? Det finns inga svar. Kanske kommer de aldrig att finnas. Kanske måste vi nöja oss med att intuitivt förstå att de kom hit för att uppleva, och bära med sig i minnet, särskilda ögonblick då de befann sig i en perfekt jämvikt mellan fara och överlevnad, mellan rädsla och trygghet? Kan man hoppas på mer än så någonsin?

De flesta av djuren som avbildats i Chauvet var rovlystna i verkliga livet, men ingenstans i skildringen av dem finns ett spår av rädsla. Respekt, ja, en broderlig, intim respekt. Och det är därför som det i varje djurbild finns en mänsklig närvaro. En närvaro som visas med glädje. Varje varelse här är hemma i människan – en underlig formulering, men ändå ovedersäglig.

I kammaren längst in – två lejon som ritats i svart med träkol. Ungefär i naturlig storlek. De står sida vid sida i profil, hanen bakom, och honan, som berör honom i hela hans längd och står parallellt i förhållande till honom, närmare mig.

De finns här som en enda, ofullständig (deras framben och baktassar saknas, jag misstänker att de aldrig blev ritade) men ändå total närvaro. Bergytan runtom dem, som är naturligt lejonfärgad, har blivit till lejon. Förmodligen var det bergets färg som stod målaren till buds här, att fullbordas med hans målning av djuren.

Jag försöker rita av de två djuren. Le-joninnan befinner sig både bredvid lejonet, och gnider sig mot honom, och inuti honom. Och denna ambivalens är ett resultat av den mest skickliga utelämning, som gett de två djuren en gemensam kontur. Den lägre konturen längs länder, mage och bröst tillhör dem båda – och de delar den med djurisk grace. I övrigt är deras konturer separata. Linjerna som bildas av deras svansar, ryggar, nackar, pannor, nosar är självständiga, de närmar sig varandra, går isär, sammanfaller och slutar vid olika punkter, ty lejonet är mycket längre än lejoninnan.

Två upprättstående djur, ett manligt och ett kvinnligt, förenade på undersidan genom magarnas gemensamma kontur, där de är som mest sårbara och har mindre päls.

Jag ritar på absorberande japanskt papper som jag valde därför att jag tänkte att svårigheten med att rita med svart bläck på sådant papper kanske kunde föra mig lite närmare svårigheterna med att rita med träkol (som brändes och tillverkades här i grottan) på ojämna bergsytor. I båda fallen är linjen aldrig riktigt lydig. Man tvingas driva på, lirka.

Två renar kliver i olika riktningar – öst och väst. De delar inte samma kontur, i stället har de ritats över varandra – så att den övre renens framben likt stora revben korsar den undres flank. Och de är oskiljbara, deras två kroppar är inlåsta i samma sexhörning, den övres lilla svans rimmar med den undres horn, den övres långa huvud, med en profil som liknar en gravstickel av flinta, visslar på mellanfotsbenet i den andres bakben. De skapar ett gemensamt tecken, och de dansar i cirkel för att skapa detta tecken.

När målningen nästan var färdig övergav konstnären träkolet och målade och gned med fingret in en tjock svart färg (samma färg som ens hår får när man har badat) längs det undre djurets mage och dröglapp. Därefter gjorde han samma sak med det övre djuret, och blandade färgen med bergets vitaktiga sediment så att den blev mindre våldsam.

Medan jag ritar frågar jag mig om inte min hand, när den lyder den synliga rytmen i rådjurens dans, kanske dansar med den hand som först ritade dem.

Det är fortfarande möjligt att här hitta en avbruten bit träkol som föll till marken medan en linje blev tecknad.

Några flockar som är på väg västerut. Bland dem finns djur som är nära, målade i mycket liten storlek, som vidrör gigantiska djur som befinner sig på stort avstånd. Under den torra årstiden kan en välgjord brasa, när den väl blivit tänd, fatta eld så snabbt att de som betraktar den kan känna hur luften sveps bort.

Cromagnonmänniskans måleri respekterade inte några gränser. Det flödar dit det måste, det avlagrar, övertäcker, dränker bilder som redan finns där, och det förändrar oupphörligt skalan på det som det frambär. Vad var det för slags fantasivärld som cromagnonmänniskan levde i?

För nomader är kanske föreställningen om förfluten tid och framtid underordnad upplevelsen av någon annanstans. Någonting som har försvunnit, eller som man väntar på, ligger gömt någon annanstans på en annan plats.

För både jägare och jagade är förmågan att kunna gömma sig väl ett villkor för överlevnad. Livet hänger på att man kan hitta skydd. Allting gömmer sig. Det som har försvunnit har gömt sig. En frånvaro – som efter de dödas avfärd – känns som en förlust men inte som ett övergivande. De döda gömmer sig någon annanstans.

Bedömare konstaterar med förvåning att de paleolitiska målarna kände till perspektivlärans grunder! När de säger detta tänker de på renässansens perspektivlära. Sanningen är att vem som helst vid vilken tidpunkt som helst som ritar eller har ritat mycket väl vet att vissa saker är närmre och andra längre bort. Detta är en taktil lika mycket som en optisk självklarhet. Det som förändras är hur denna upplevelse av att iaktta vissa saker som kommer närmare och andra som avlägsnar sig artikuleras i bildkonsten, inom ramen för den dominerande uppfattningen om vad rum innebär. Denna uppfattning förändras från kultur till kultur. Perspektivlära är inte en vetenskap utan ett hopp. Den traditionella kinesiska konsten betraktade jorden från en konfuciansk bergstopp; den japanska konsten tittade nära runt skärmar; den italienska renässanskonsten överblickade den besegrade naturen genom fönstret eller porten i ett palats. För cromagnonmänniskan är rummet en metafysisk arena för ständiga, oregelbundna framträdanden och försvinnanden.

En stenbockshane med krökta horn som är lika långa som hans kropp har tecknats med träkol på vitaktig berggrund. Hur ska man beskriva svartheten i dess linjer? Det är en svarthet som gör mörkret lugnande, en svarthet som är en beklädnad för det uråldriga. Han går uppför en mjuk stigning, hans steg är känsliga, hans kropp rund, hans ansikte platt. Varje linje är lika spänd som ett hårt draget rep, och målningen har en dubbel energi som delas på ett fulländat sätt. Energin hos djuret som har blivit närvarande, och energin i mannens arm och öga när han målar det i fackeleldens sken.

Dessa bergmålningar gjordes där de fanns, så att de skulle kunna existera i mörkret. De gjordes för mörkret. De gömdes i mörkret så att det som de ger form åt skulle kunna finnas längre än allt det synliga, och kanske ge ett löfte om överlevnad.

Cromagnonmänniskan levde i fruktan och häpnad i en Ankomstens kultur, och ställdes inför många mysterier. Deras kultur varade i omkring 20 000 år. Vi lever i en dominerande kultur av oupphörlig Avfärd och ständiga Framsteg som hittills har varat i två eller tre århundraden. I stället för att möta mysterierna försöker vår tids kultur ihärdigt att kringgå dem.

”Behovet av kamratskap medan man levde var detsamma då som nu. Cromagnonmänniskans svar på den första och eviga mänskliga frågan: Var är vi? skilde sig emellertid från vårt”, skriver JOHN BERGER. Han har som förste journalist besökt Chauvet-grottan i södra Frankrike där han ritade av väggmålningarna som skapades av människor som levde för 25 000– 50 000 år sedan: ”Medan jag ritar frågar jag mig om inte min hand, när den lyder den synliga rytmen i rådjurens dans, kanske dansar med den hand som först ritade dem.”

John Berger (Översättning: Tor Wennerberg)