ÅSIKT

Han tränade, sedan grät han

MAGNUS WILLIAM-OLSSON möter en jätte på gymmet och funderar över anden och köttet, förr och nu

Här poserar segrarna i förra årets Pro Body Building European Championship Open.
Foto: AP
Här poserar segrarna i förra årets Pro Body Building European Championship Open.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Augustinus (detalj, kopparstick 1600-tal).
Augustinus (detalj, kopparstick 1600-tal).

På ett gym som jag brukade

frekventera började en dag en jätte. I jämförelse med de övriga besökarnas slimmade kroppar tedde sig denne mans lekamen som en katastrof, en anomali. Han var säkert två meter lång, axelbred och ofantligt fet. Utan ansträngning svingade han vikter som jag och de flesta andra på gymmet bara kunde drömma om att lyfta. Hans rygg var som en fotbollsplan. Hans nacke liknade en valross nacke. Hans väldiga lår och stjärt böljade hotfullt under tränings-overallsbrallorna. Besöken kom sporadiskt. Men vid varje tillfälle satte han furiöst, och utan tillstymmelse till lust, i gång med sitt digra värv. Ansiktet var grått. Ögonen vattniga. Han talade aldrig med någon. Sanningen att säga undvek vi honom alla och vi nämnde honom heller aldrig sinsemellan. Skälet därtill var säkert detsamma för de andra som för mig. Ingen av oss stod väl ut med att denna väldiga människa avslutade sina glädjelösa pass med en stilla gråt, hulkande med ansiktet gömt i händerna.

Det tillhör vår tids paradoxer att askesen, tyglandet av kroppen, är så masochistiskt exponerat. Vi konsumerar glupskt allt fler bantningstips och motionsredskap. Vi slukar reportage om folk som kämpar för att ta sig ur sitt "porrberoende" och mot lättjan framför dataspel och satellitkanaler. Fem timmar om dan, inte mer! Att "trilla dit" är ingen skam, men att förbli i köttet. Aj!

För den som söker en ort varifrån denna paradox låter sig betraktas med kritisk skärpa erbjuder de första århund-radenas kristna litteratur en exklusiv möjlighet. Besinna till exempel Johannes

Cassianus (ca 360-430) beskrivning av den människa som är köttets fånge: "Hon faller omedelbart offer för lasterna, ty hon är helt betagen av nöjena i ett angenämt liv. Hon är njutningslysten ända till otukt och har ett omåttligt behov av tillfredsställelse. Hon älskar att sova, äta gott och vara rik. Hon strävar efter ett liv i lyx och omger sig med människor som håller med henne. Hon solar sig i värdighet och söker applåder." Stämmer det på nån du känner?

Man behöver inte vara troende eller särskilt teologiskt bevandrad för att finna intresse i denna litteratur. Kristendomen växte till en religiös maktfaktor under en tid som i mycket liknar vår egen, tillräckligt mycket för att erbjuda en sedernas och samhällslösningarnas spegel. Och en av dem var alltså den strikta uppdelning i ande och materia som gör askesen till en möjlighet.

I den tidiga kristna litteraturen är spiritualiteten avgörande. Att odla själen, anden, på köttets bekostnad är en huvudsak. Att trotsa lidandet och begären för att i stället i ensamhet hänge sig åt bön och lovsång är en fördelaktig livsväg. Bland de många kristna som i munkväsendets barndom drog ut i öknen berättar källorna att det fanns de som helt enkelt glömde att det existerade en annan värld på jorden, med ondska och kättja. De levde så gott som renade, i behov endast av små mängder skämt vatten, rötter och insekter, och var därför så heliga att blotta vidrörandet av dem botade sjuka och omvände brottslingar.

Men spiritualiteten och askesen präglar också det tidiga kristna tänkandet. I Possidius (370-440) beskrivning av Augustinus (354-430) liv framhålls det bland annat att den store teologens vanor och kläder var anspråkslösa och att ingen kvinna fick uppehålla sig i hans hus, "inte ens hans syster".

Och renheten är viktig även i Augustinus filosofi. Dess kanske främsta kroppsliga metafor är Bibeln. I den enastående inledningen till Bekännelser skapar han en mäktig matris för den kristnes förhållande till sin egen kropp, då han reser frågan: "Vart kallar jag dig då, när jag finns i dig, och varifrån skulle du komma till mig?" Om Guds "jag är den som uppfyller himmel och jord" skall tas på allvar blir kroppen, på samma vis som Bibeln, bärare av en möjlig helighet, som för att uppenbaras dock kräver rätt behandling.

Redan Jesus anspelar ju ofta på denna metafor när han menar sig fullborda skriften. Och för en tidig teolog som Irenaeus (140-202), vilken på etthund-ratalet tappert kämpade mot allehanda gnostiska irrläror, blir det faktum att Jesu liv och död vidimerar de gamla profeternas bibliska förutsägelser själva huvudargumentet. Jesus som sanningens signatur.

Liksom Bibeln rätt läst uppenbarar Sanningen, uppenbarar kroppen, rätt behandlad - det vill säga strängt asketiskt skött - en gudomlighet som förmår bota, hela och omvända.

I sin uppgörelse med den vittberömde bibelöversättaren Hieronymus (340-420) över en passage i Galaterbrevet förevisar Augustinus med bravur sin asketiska bibelläsning. Hieronymus har gjort gällande att såväl Petrus som Paulus uppträder bedrägligt i det goda syftet att frälsa judar och hedningar. Denna tanke upprör Augustinus. Apostlarna kan omöjligen ha ljugit, inte därför att de var apostlar, utan därför att lögnen inte kan ha någon plats i Den heliga skrift.

Denna komplicerade sammanblandning av skrift och kropp löper sedan genom hela den kristna historien och ger bland annat upphov till så radikala läsakter som den franciskanska, där inlevelsen i skriftens berättelse om Jesu lidande är så stark att de beskrivna såren faktiskt slår ut i Franciskus egen kropp. Jesu lekamen förvandlad till skrift blir så ånyo återlöst i kropp. Det är en figur med oöverskådliga konsekvenser för läsandets och tolkningens idéhistoria.

Men vilken helighet bär kroppen på i dag? Skenets helighet, skulle de första århundradenas kristna upprört ha utbrustit. Vi prålar med begärskontrollen. När Gud är död blir askesen paradoxalt nog hedonistisk. Det enda skälet att späka sig är att späkningen leder till än större njutningar. Att få allas huvuden att vända sig efter ens tuktade kropp på gågatan. Att väcka och vinna andras avund och lustar. Därför gymmen, yogan och lättyoghurten till lunch. Skenhelighetens asketer.

Ja, den hedonistiska askesen är förstås paradoxal. När vi kommer hem från joggingrundan och tillagar våra magra kycklingfiléer utan matfett i teflonpannan, känner vi kanske att vi vinner något, en lätthet i kroppen, en lemmarnas och musklernas tafatta jubel. Men skuggan till denna känsla är en lika kroppslig sorg, den som har livets korthet till fond och insikten i att vi blott kommer att få erfara en bråkdel av alla de njutningar och lustar vi redan ägnat timmar, veckor, år åt att fantisera om och önska oss. En diet på skämt vatten, gräshoppor och sura rötter skulle kanske gå att sälja med rätt marknadsföring. Men dagens asketer botar inga sjuka. När Guds anlete inte längre strålar över oss är vi alla - feta som smala, kyska som liderliga - dömda att gå otillfredsställda rakt ned i intets svalg när vår timma väl är slagen.

Det var, tänker jag mig, detta den väldiga mannens opassande gestalt påminde oss andra om på gymmet. Liksom en gång öknens anakoreter talade han ur tyngden av sitt exempel. Troligen gällde hans gråt också honom själv, men framför allt gällde den oss alla. Den oberörbara sorg han uttryckte där bland speglarna och den glänsande kromen gällde varken den han en gång varit eller den han aldrig skulle komma att bli. Han begrät, tänker jag mig, Guds frånvaro i köttet. Den uteblivna nåden. Och insikten i att all jordisk ävlan, så läckert utvikt i vår självbelåtna tid, likväl alltid är förgäves.

Magnus William-Olsson