ÅSIKT

Kulturrivningsrådet

PETER SUNDBORG om ett ämbete på fel kurs

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Människor i orter över hela Sverige slöt sig samman för att rädda rivningshotade hus och bebyggelsemiljöer - men också för att vårda vanliga, slitna hus. Vissa hade snabba mål, andra fungerade mer långsiktigt.

Bevaranderörelsen var som störst från 1960-tal till 1980-tal; en okänd folkrörelse som gjorde stora insatser - och vars arv nu riskerar att förskingras.

Av Riksantikvarieämbetet!

Medan kommunala politiker och tjäns-temän tog intryck och lärde sig att bry sig om kulturhistoriska värden har den etab-lerade kulturmiljövårdsbyråkratin, framför allt på nationell nivå, aldrig tillmätt folkrörelsen någon som helst betydelse.

Och den kulturmiljöpolitik som Riksantikvarieämbetet nu vill driva igenom kan kasta oss tillbaka 15-20 år tillbaka i tiden.

Förslaget går ut på att lägga över en stor del av ansvaret för kulturmiljövården från offentliga instanser till fastighetsägare och byggherrar. I dag går ägaren av en kulturhistoriskt värdefull byggnad till kommunens byggnadsantikvarie eller stadsarkitekt för att diskutera vad som får göras och inte får göras på byggnaden. Ombyggnaden sker sedan i samarbete mellan fastighetsägaren och kommunens tjänstemän.

Det här systemet anses nu omöjligt

- det blir för dyrt för kommunerna. I fram-

tiden ska fastighetsägaren i stället gå till en privat antikvariskt kunnig konsult för att diskutera vad som får göras och inte får göras.

Också kontrollen av slutresultatet ska privatiseras: fastighetsägaren ska anlita en sakkunnig kontrollant som ska intyga att byggnadens kulturvärden inte förvanskats. Är kraven på kontrollantens utbildning uppfyllda ska kommunen inte kunna ifrågasätta resultatet.

Detta innebär att mycket av den med stor möda uppbyggda kunskapen och kompetensen som finns hos kommunerna skulle förintas. Ansvaret skulle bli en handelsvara.

Det här är bara en detalj i den förändring av hela kulturmiljövården som Riksantikvarieämbetet vill genomföra. På ämbetet anser man att kulturmiljövårdare, framför allt på kommunal nivå, är alldeles för rigida och dogmatiska.

I en skrift, Det dynamiska kulturarvet, skriver ämbetet: "Målsättningen att kulturarvet på ett varsamt sätt skall brukas som en resurs innebär dock att vi måste vara beredda att acceptera påverkan och förändringar i våra kulturmiljöer."

Resurs för vadå? Det handlar om att vi ska vara beredda att acceptera förändringar om det gynnar näringslivet - samma inställning som bidrog till den stora rivningsvågen på 60-talet.

I skriften står det att kulturmiljöernas förändring ska vara en del av det regionala och lokala kommersiella framåtskridandet. Bort med "specialisterna", i framtiden måste "brukarperspektivet och dialogen stå i fokus". Ämbetet skriver: "Det är av största vikt att kulturmiljöfrågorna integreras i tillväxtprogrammen för den regionala utvecklingen." De kommunala byggnadsvårdarna ska inte längre arbeta med plan- och bevarandefrågor, i stället ska de driva "kulturarvet som en lokal utvecklingsresurs".

Riksantikvarieämbetet vill få oss att tro att kommuninvånarna är trötta på den kommunala kulturmiljövårdens hårda inställning - vilket visar att de saknar kontakt med den vardagliga byggnadsvården. I själva verket har en bred och engagerad folklig opinion drivit fram den så kallade hårda inställningen.

Och intresset för den antikvariska byggnadsvården har ökat, vilket

inte minst alla byggnadsvårdskurser bevisar.

Nej, det ämbetet är ute efter är att kunna köra över vanligt folk.

Under sin historia har Riksantikvarie-ämbetet framför allt sysslat med avancerad byggnadsvård och landets mest värdefulla miljöer och byggnader. När det gäller det kommunala saknas både intresse eller kunskaper.

Nu klampar man in som en elefant i en porslinsbutik - och riskerar att riva mycket av det förtroende som under decennier byggts upp mellan fastighets-ägare, boende och kommunala byggnadsvårdare.

Peter Sundborg (Byggnadsantikvarie och frilansskribent)