ÅSIKT

Sked i vacker hand

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gunilla Röör i "Flickan från Henriksdalsberget".
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Gunilla Röör i "Flickan från Henriksdalsberget".

Det är ingen vanlig uppgörelse mellan en mamma och hennes dotter som döljer sig under den prosaiska titeln Flickan på Henrikdalsberget, författad av Peter Barlach. Några dagar försenad besöker Annika sin dotter Caroline för att gratulera på tjugofemårsdagen. Dröjsmålet förvånar knappast Caroline; något annat, eller rättare någon annan har alltid varit viktigare för Annika.

Utan att avslöja handlingens alla detaljer, så går allt tillbaka till omständigheterna kring Carolines yngre brors död tolv år tidigare. Han var förståndshandikappad och förlusten är för Annika oförmins-kad genom åren. Caroline har således levt hela sitt liv i skuggan av sin bror; först när myterna kring hans död skingras kan mamman möta sin dotter.

Vi har alltså en pjäs i Ibsen-traditionen, konstruerad med finess och med höga psykologiska ambitioner. Det är främst det senare, psykologin, som är en smula tunn och emellanåt lämnar rollfigurerna i sticket; de blir liksom inte riktigt levande. Det är väl också utifrån dottern som pjäsen är skriven, mamman blir huvudsakligen en måltavla för frustrationerna.

Carolines vassa och ofta vitsiga repliker fångar väl hennes överlevnadstaktik, en lagom blandning av cynism och humor är ju ofta ett fullgott försvar mot både yttre och inre besvikelser. Tack vare Gunilla Röör (Annika) och Frida Hallgren (Caroline) fungerar spelet ändå mycket bra, även om det är mest tacksamt för Frida Hallgren, helt enkelt av den orsaken att hon har de bästa replikerna. Hallgren lägger också sina ord med stor exakthet. Giftigheterna lämnar henne med en skugga av skuld; ett slags verbal motsvarighet till uppväxtens emotionella trauma.

Gunilla Röör lyckas fylla ut de flesta av textens lakuner med sin självklara närvaro, men emellanåt räcker inte ens denna. Men hon tar skeden i vacker hand, precis som den dopsked som är en av många föremål som visar sig bära innebörder långt utöver deras till synes blott vardagliga funktioner.

Teater

Claes Wahlin