ÅSIKT

Så plundras de redan fattiga

OLLE SVENNING läser om en hänsynslös världs-kapitalism – och ett motstånd med problem

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Strax före jul slog USA:s vicepresident Dick Cheney fast att fattiga länder inte har rätt till billiga mediciner. Behoven att bota eller lindra exempelvis astma och sockersjuka i den fattiga världen vägde lätt i förhållande till amerikanska läkemedelsbolags vinstintresse. Patenträtt före människorätt. USA:s nej stod mot 143 andra staters ja. Imperiet bestämmer.

Nyheten skulle väl kunna illustrera teserna i första hälften i de tre tyska författarnas bok om Attac.

Pedagogiskt och ofta konkret åskådliggör de den liberal-kapitalistiska världsekonomins hierarki. Däckfabriken Continentals flykt från väl fungerande västeuropeiska företag in i låglöneländerna illust-rerar ”kapplöpningen nedåt”. I hierarkins bas finns få fackliga rättigheter, om ens några, och lönerna är tiondelen av EU:s.

Den tyske sociologen Ulrich Beck har påpekat att cheferna för de transnationella bolag som flyr lönekostnader och skatter ändå ”för egen del efterfrågar särskilt kostbara offentliga nyttigheter, från högkvalitativa utbildningsinstitutioner till goda teaterföreställningar”.

De tre tyska författarna daterar den sönderfallande finansmarknaden till den 13 augusti 1982. Då stod Mexiko granne med katastrofen och begärde ekonomiskt stöd för sin överlevnad. De måttlösa bankkrediterna från det tidigare decenniet var på väg att skapa sitt första offer. Lånekrisen kombinerades tämligen snart med USA:s plötsliga och extrema högräntepolitik. Den drev lånekostnaderna till ast-ronomiska nivåer. Ur kombinationen av skuldsättning och höga räntor kan tjugo år av skuldfällor och finanskris härledas.

I början av 90-talet exploderade Ryssland av inflation och väldiga räntenivåer, som öppnade för korruption, utförsäljning av stora delar av landets ekonomiska tillgångar och en oändlig kapitalflykt.

De postsovjetiska erfarenheterna gavs ideologisk legitimitet i Washington-konsensusens närmast bindande rekommendationer för saneringen av krisutsatta länders ekonomi: budgetstabilitet, låg inflation, drastiska minskningar av den offentliga sektorn och omfattande privatiseringar. Dessa recept omsattes senare under den asiatiska krisen, förorsakad främst av en spekulationsvåg mot ländernas valutor. Bara i Indonesien drevs tjugo miljoner ut i fattigdom. Företag slumpades bort till västbolag. Vi var med om, som den amerikanske professorn Robert Wade skriver, ”den största överföringen av egendom från inhemskt till utländskt ägande som skett i fredstid under de senaste femtio åren”.

För att rättfärdiga den här sortens utplundringspolitik använder sig liberaler av ett slags frihetsöverbyggnad: Den fria handeln är bra för alla och sprider välstånd till folket.

Tesen är omöjlig att pröva, handeln är nämligen inte och har aldrig varit särskilt fri eller rättvis. De rikaste länderna skyddar sina marknader mot den fattiga världens försök till export, både av livsmedel och bearbetade produkter. Med Tripsavtalet, som bland annat gäller patenträtt, kan den rika världen stänga ute fattiga länder från kunskap och möjligheter att producera exempelvis läkemedel till anständiga priser. Livsmedelskonglomeraten stänger ute de fattiga länderna från särskilt viktig teknologi för jordbruksprodukter. Med nya modeller för privatisering kan också den rika världen kontrollera och skaffa sig äganderätt till social service och vattenförsörjning.

Ulrich Beck skriver i What is globalization: De globala operationerna inom världsekonomin rycker undan grunderna för nationella ekonomier och nationalstater och utvecklar ett slags subpolitik, där såväl stat som fackföreningsrörelse suddas ut som balanserande krafter till de privata maktapparaterna.

Välfärdsstaten bygger på en ideologisk allians där komponenterna är marknadsekonomi, politik och offentlig sektor-ekonomi, demokrati och civilt samhälle, resonerar Beck och visar hur denna framgångsrika sociala konstruktion undermineras.

Attacs program för att något restaurera systemet och anpassa det till den världsomspännande ekonomin är beskedligt reformistiskt: Tobinskatt, demokratisering av Valutafond och Världsbank, ett slags modernt Marshallsystem för resursöverföringar till den fattiga världen, ungefär som Brandtkommissionen rekommenderade för trettio år sedan. Och så förstås en handelspolitik som upphäver den rika världens primat och att skatteparadisen stängs. Dit beräknas världens superrika skeppa

1 000 miljarder skattefria dollar per år.

Med detta flyr jag boken om Attac. Dess andra hälft är nämligen en förfärande sörja av felstavade namn, klumpiga språkkonstruktioner, där vi ska satsa på ”farmaci” och ”alimentär suveränitet” och bekanta oss med varenda person som någonsin besökt ett Attacmöte i Tyskland. Dessutom mals till leda påståendet att ”medierna hatar oss”, ungefär som ett tjut från AIK:s Black Army. Det finns ingen kollektiv mediehållning till Attac och det finns framför allt ingen kår av ”ledarskribenter” som har exakt samma åsikt om allt och alla i världen.

Boken avslutas med några intervjuer, särskilt den med Daniel Cohn-Bendit är värdefull. Själv Attacmedlem dundrar han rakt in i organisationens känsliga centrum: Om kraven blir för konkreta och alltför inriktade på systemet (den internationella kapitalismen), och går längre än en harmlös Tobinskatt eller aldrig så nödvändiga reformer av de globala finans- och handelsinstitutionerna, uppstår omedelbart grova sprickor i Attacs tunna ideologiska överbyggnad. Den som har fördelen att kunna locka till sig anhängare från många olika ideologiska riktningar.

Boken bekräftar Cohn-Bendits tes.

Essä

Olle Svenning