Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Gnäll inte, Wesker

Den brittiske pjäsförfattaren Arnold Wesker angrep i helgen regissören Linus Tunström i en debattartikel

   Jag var inte den ende kritikern som hyllade Linus Tunströms uppsättning av Arnold Weskers Köket på Göteborgs stadsteater i slutet av förra året (Aftonbladet 23 november). På premiären syntes även dramatikern själv, som artigt och till synes entusiastiskt deltog i applåderna. Men Wesker har nu nästan två månader efter premiären skrivit ett öppet brev till Tunström (Göteborgs-Posten 11 januari), där han anklagar regissören för att ”vilseleda” publiken, ”censurera” pjäsen och genom diverse ”påhitt” begå ”en form av våldtäkt” på Köket. Bakom den i övrigt till synes förbindliga retoriken liknar Arnold Wesker, som i slutet på femtiotalet tillhörde de arga unga männen, numera mest en grinig gammal gubbe.

Vad Wesker kräver är ett slags sceniskt tolkningsföreträde; han nöjer sig inte med att överlämna en text till en teater, utan åkallar både moralen (en regissörs ”plikt” att förmedla författarens intentioner) och juridiken (upphovsrätten) till sitt försvar. Linus Tunström avfärdar i sin välbalanserade replik (12 januari) Weskers fundamentalistiska krav samtidigt som han beklagar att en mer intressant diskussion kring teatern omintetgjorts av Weskers upprördhet.

Förvisso är det lätt att förstå en författare som ser sitt verk förvandlas till något annat än det han avsett. Samtidigt är detta slags upprördhet i just teatersammanhang förvånande. Ingen annan konstform vilar i så hög grad på det kollektiva skapandet: dramatikerns text, regissörens och scenografens tolkning, ensemb-lens gestaltning. Min personliga åsikt är att en teater har rätt att göra vad som helst med en text, låt vara att det givetvis finns en gräns som när den överskrids kräver en precisering: Köket efter Arnold Wesker, eller Köket av Wesker och Tunström.

 

   Vad Arnold Wesker i sitt brev kräver påminner om de klonade musikaler som far världen runt, där det är lättare att se skillnad på två flygplatser än mellan en uppsättning av Miss Saigon i Malmö och Auckland. Det slags fysiska teater som Tunström är skolad i tillhör ännu i England undantagen. Möjligen har vi här också en förklaring till att så mycket engelsk teater fortfarande präglas av textens överhöghet. Det är inte utan ironi att på Shakespeares tid låg upphovsrätten hos teaterkompaniet, aldrig hos textens författare.

När det gäller klassikerna så har alltsedan dess, trots romantikens originalitetskrav, just nytolkningen garanterat deras fortlevnad. En definition på en klassiker är ju dess outtömlighet, möjligheten att ständigt finna nya ingångar, lager och betydelser i texten. Det är också detta Tunström har gjort i sin uppsättning av Köket. Väl medveten om att det scenspråk som slog an i slutet av femtiotalet i dag har förlorat sin udd, vässar han pjäsen med ett språk där nya hierarkier, andra förtryck och värre orättvisor visar sig kunna gestaltas genom Weskers stycke.

 

   Det är också på den nivån den mer intressanta diskussionen skulle kunna föras. Det är riktigt att texten i dag inte har samma självklara funktion i den speciella kommunikation som sker mellan teatern och publiken. Man skulle kunna tala om ett nytt slags läsarkompetens, där en gest, en rörelse eller en visuell bild ofta uppfattas mer omedelbart och reservationslöst än ett replikskifte.

Desto märkligare är det att den dramatik som skrivits med full tilltro till ordets kraft visar sig kunna transporteras till ett teaterklimat med helt andra förutsättningar. Som Tunström avslutar sin replik, så borde väl Wesker i stället för att hytta med fingrarna sträcka på ryggen av stolthet över att redan som levande kunna räknas till den utvalda skaran av klassiker.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet