ÅSIKT

Långt till stjärnorna

Jenny Tunedal läser en sorglig bok om en sorglig man

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Alexandra Coelho Ahndoril.
Foto: ULLA MONTAN
Alexandra Coelho Ahndoril.

Alexandra Coelho Ahndoril debuterar med Stjärneborg, en roman om en man som ville se fler stjärnor än någon annan sett förut. I Uraniborg, "en fuktig borg i mörkret", på Ven satt Tycho Brahe på 1500-talet och spejade ut i rymden. Resultatet av hans observationer blev bland annat den tidens mest omfattande katalogisering av himlakroppar och en plats i astronomins historia. Den roman som nu utkommer skildrar insidan av borgen och undersidan av stjärnorna; dunklet där Tyge (danska för Tycho) Brahe och människorna runt omkring honom levde.

Stjärneborg är en sorglig bok om en sorglig man. Tyge Brahe är offer för galopperande megalomani, paranoia och prestationsångest. Han är ömsom hjälplös, ömsom likgiltig, inför sin egen oförmåga att vara god mot sin familj och mot bönderna på Ven. Vid hans sida finns Kirsten, en fattig prästdotter som han lever tillsammans med och har barn med, men inte gifter sig med, eftersom hon är en "kvinna av folket". Kirsten är god och gör gott - hon tar hand om de fattiga på ön - men hon är också djupt olycklig och tröstar sig med att bli hög på malört. Bokens två huvudpersoner är liksom fångade; i varandra, i det mörka slottet Uraniborg, på den lilla ön Ven, och inte minst i sina roller som man och kvinna, adel och ofrälse, ond och god.

Coelho Ahndoril skriver in ett klass- och könsperspektiv i sin berättelse om den store vetenskapsmannen Brahes liv och verk. Hon låter bokens karaktärer själva reflektera över sina positioner i en större väv av makt och maktlöshet, orsak och verkan. Problemet är att dessa positioner känns så fasta och entydiga. Romanens sensmoral är ungefär att ont föder ont, att 1500-talets klasssamhälle var dåligt, och att det är fel att hänsynslöst sträva mot stjärnorna på bekostnad av sina medmänniskor.

Alla kan förmodligen hålla med om detta. Jag också. Men det känns lite förutsägbart.

Mer intressant är Coehlo Ahndorils sätt att berätta. Med hjälp av upprepningar och fördröjningar får hon texten att kännas klaustrofobisk och stilla, trots att den spänner över lång tid. Gång på gång tar Tyge på sig resdräkten för att fara iväg, bara för att snart ta av sig den igen utan att ha kommit ifrån ön. Gång på gång rullar Kirsten en svart liten kula av malört och lägger den på tungan för att sluta sig i sitt rus. Gång på gång tätnar skymningen till mörker. Borgens väggar sluter sig allt tätare kring människorna och det är hopplöst långt till himlavalvets ljuskroppar.

Roman

Jenny Tunedal