ÅSIKT

Drömmen om resan

Kristiina Kyander om praktbyggnader mitt i flygkrisen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Arlanda kan te sig som jordens sista svårmodiga utpost för den som aldrig varit här. Om luften är klar ser man den smådystra barrskogen redan från planet, strax före landning. Internationella flygplatser ligger sällan, som Arlanda, ute på vischan, utan i nära anslutning till staden.

Arlandas senaste tillägg, ännu inte helt färdigbyggda Terminal Nord ritad av danska KHRAS i samarbete med svenska KHR Rundquist, är en tydligt definierad byggnad och utformad efter kraven i Schengenavtalet. Luftfartsverkets miljardsatsning på arkitektur, strax före den ekonomiska utförsbacken, belönades med det senaste Kasper Salinpriset för årets bästa byggnad. Terminal Nord, med prisbelönade Pir F, är den sista i pärlbandet av byggnader från olika epoker. En promenad genom Arlanda ger en pedagogisk bild av de ständigt föränderliga villkoren för flygets byggnader; förnyelsen av teknik, lågprisflygets avdramatisering av resandet, allianser mellan länder med nya krav på kontroll, och senast: det stora terrorhotet.

Pir F är vackrast när det skymmer, när världen är blå och insidan av byggnaden plötsligt blir dess utsida. Transparens är mottot i det första konsekvent genomförda svenska exemplet på internationell glasarkitektur.

”Jag är världsmedborgare alla länder är mitt hem” och ”jag är främling överallt” lyser neonbokstäverna över porträtt av unga människor på halvgenomskinliga glasskivor, i Marie-Jo Lafontaines konstnärliga utsmyckning. Som ett mantra i eldskrift upprepas frasen på världsspråken och liknar diskreta skrik, på jämna modulavstånd, genom glasfasaderna. Ankomsten är här för ovanlighetens skull väl omhändertagen, i raffinerad glasarkitektur mitt i skogen.

Resandets rum, särskilt flygets, har av någon anledning haft uppgiften att bära fram det djärvaste tidsuttrycket; de senaste landvinningarna inom teknik och den radikalaste arkitekturen. Och den allmänna acceptansen för avancerade former har alltid varit stor; ingen kräver spröjsade fönster eller valmade tak av en flygplats. På Arlanda Nord påminner arkitekturen om flygplanbyggandet i sin extrema (typiskt danska) detaljskärpa och funktionalitet, och den raffinerade upprepningen av mått. Ingenting faller utanför eller kan läggas till. I dag mitt i flygets djupa kris ter sig rummet extremt tydligt och överblickbart, innan lokalen fyllts med kommersiellt krimskrams och -människor.

”Fortfarande gäller en gammalmodernistisk illusion om framtiden och utvecklingsoptimismen”, sammanfattar arkitekterna bakom Arlanda Nord. Inom flyget lever attributen med flygkaptenen i uniform och skärmmössa, den stiliga flygvärdinnan i strikt dräkt kvar med stor envishet.

Och flyget omges alltjämt av romantiken; filmer om faran, flykten och farten. Casablanca med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart, pojkdrömmen om Biggles och stridspiloten. Fortfarande avspeglar formen drömmen om resan.

Kristiina Kyander