ÅSIKT

Åk dit och prya!

Malcolm Dixelius svarar Ehrenberg och Ljunggren

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En liten bit in i Johan Ehrenbergs och Sten Ljunggrens artikel om vänsterns avsked till planekonomin hängde jag med, inte utan viss förtjusning. Äntligen någon som är beredd att skrota planekonomin som alternativ till kapitalismen, äntligen någon som ser att genuin konkurrens är individens bästa skydd mot kapitalistisk och annan rovdrift.

Men ack min besvikelse när denna visdom sedan övergick i en hyllning av ett samhälle utan ägare, ett slags självstyrelsens paradis, som vagt påminner om det alternativ några av oss en gång såg i Titos Jugoslavien. Om nu någon kommer ihåg det efter Balkankrigens förödelse. I dag kan vi med full förvissning konstatera att det inte var någon modell att ta efter, inte ens som ekonomisk styrelseform. Men låt mig anföra ett djupare skäl till att avfärda E/L:s artikel som förförisk utopism av sämsta slag.

E/L har helt enkelt missförstått vad som var det fundamentala problemet med den sovjetiska planekonomin. Det var inte expertstyrningen eller bristen på mekanismer för att fånga upp konsumenternas efterfrågan som gjorde att sovjetsystemet brakade ihop. I sovjetsamhället kunde vissa individer förfoga över produktionsmedel, men inte äga dem. Därmed hade de inte heller det ansvar eller de rättigheter som ägande bär med sig och därför var det dem sist och slutligen ganska likgiltigt hur produktionsmedlen användes, så länge närmast överordnad var nöjd. I brist på ägande saknade sovjetsamhället helt enkelt ett civilrättsligt system, vilket också är roten till många av landets problem i dag.

Civilrätten är i vårt samhälle resultatet av en process som tagit hundratals år. Den reflekterar vår känsla för rätt och fel i samhället, den skyddar vår egendom och reglerar våra inbördes ekonomiska relationer. Utan ett sådant system, garanterat av en självständig rättsapparat, hamnar vi ofelbart i ett mygelsamhälle, oändligt mycket snårigare och mer orättvist än det vi har i dag.

E/L saknar troligen förstahandsupplevelser av planekonomierna och deras efterföljare. Lite pryo på plats skulle säkert ge nödvändiga insikter om hur maffiasystem uppstår när ett civilrättsligt skyddsnät inte har kommit på plats. Att riva ner ett befintligt sådant genom att avskaffa ägandet av produktionsmedel skulle vara att bjuda ut vår ekonomi till samma krafter som i dag styr Östeuropas övergångs-ekonomier.

Förmodligen är det bara i Sverige en så bisarr vision som E/L:s skulle kunna födas. Här saknas nämligen det ryggradstänkande som i de flesta västerländska samfund sätter rättssamhället åtminstone i paritet med politisk makt. I E/L:s värld finns bara politiker och kapitalister. En så primitiv samhällssyn räcker inte i en visionär framtidsdebatt.

Om nu E/L letar efter visioner, kan det möjligen vara värt att titta på de mest framgångsrika företag som uppstått under efterkrigstidens Sverige. Ta till exempel Ikea, H & M och Tetra Pak. De har det gemensamt att de är, eller i långa tider har varit, helt privatägda företag. De har drivits fram av starka individer med idéer och skulle aldrig ha vuxit till världskoncerner om de inte haft ett tydligt ägande. Säkert är att de aldrig kommit någon vart med E/L:s modell.

Kapitalismen i sin nuvarande form har gott om kritiker även bland storägare och rikemän. Många ser i dag det anonyma ägandet via privata eller statsstyrda fonder som det största problemet. Nackdelen är då inte ägandet i sig, utan ett otydligt, ansvarslöst ägande.

Att avskaffa ägandet är följaktligen inte ett verkningsfullt sätt att angripa kapitalismens avigsidor. Om man ska få till stånd en fungerande marknad som ökar människors frihet, handlar det snarare om att gynna olika former av ägande som i fri konkurrens kan skapa nytt ur våra produktionsmedel och naturresurser. Den visionen skulle jag gärna skriva under på, men aldrig ett samhälle utan ägaransvar.

Malcolm Dixelius , journalist , författare till boken