ÅSIKT

Lyrikens punkare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lotten Strömstedt debuterar med något så ovanligt som en fullständigt oskön diktsamling. Texterna handlar om att knarka, knulla och må skit, och är lika sunkiga, fumliga och slitna som de människor de skildrar. Långrock är motsatsen till drogromantik; en sorts drogrealism, där poesin inte gör särskilt mycket för att förhöja det den gestaltar.

Strömstedt skriver att hon vill "Elda Upp Skiten" och "elda bort / din blick". Jag får en känsla av att det bland annat är läsarens blick på texten hon vill elda bort, att hennes ilska åtminstone delvis är riktad mot relationen mellan dikt och läsare, överenskommelsen om att läsaren begär och kräver, medan dikten skall behaga och imponera. Den här poeten verkar vilja skriva utan krav på att behaga.

"klisterhuvve målarhjärna boffoffer

så levde vi i

den döda vinkeln

i målarfinkeln

finns ingen telepati

i känslans afasi

å vem fan ville bli

något"

står det i No brain no pain. Det är inte särskilt skön, eller god, dikt, snarare låter det som rader ur en låttext, framskriken av en sångerska i nåt otajt, slamrigt, punkband. Lotten Strömstedt är en sorts lyrikens punkare, som verkar följa principen om att rå känsla är viktigare än ett polerat resultat.

Denna hållning är problematisk, eftersom även de mest storslagna mänskliga känslor i sina direkta språkliga uttryck ofta är rätt konventionella. Många av dikterna hamnar därför i en sorts klassisk punkfälla, där det enkla och raka bara blir ointressant. Bitvis lyckas ändå Långrock med det som jag uppfattar som bokens projekt; dikten far med spikraka rör ut ur författarens hjärta, och rakt in i läsarens.

Lyrik

Jenny Tunedal