ÅSIKT

Mod att spänna bågen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Annika Frostells debutroman Och hon ska vara röd hör till en kategori som jag efter en roman av Olle Hedberg brukar kalla Bekänna färg-romaner. I en sådan roman har en person inledningsvis just dött, varefter någon, oftast inte alltför närstående, i kvarlåtenskapen upptäcker intressanta dokument och börjar forska i den dödes förflutna. Överraskande och ödesdigra sammanhang uppdagas då alltid.

Det här är ett slitstarkt upplägg. Trots att så många författare redan nyttjat det, fungerar det fortfarande ofta bra utan att verka alltför slitet. Även för Annika Frostell gör det så. Journalisten Marikas undersökning av varför fotografen Janine begick självmord håller läsarens intresse vid liv i närmare 400 sidor, även om tempot svackar något ibland.

Marikas upptäcktsfärd går inte bara in i Janines olyckliga liv utan också oväntat in i hennes eget, där hon så småningom gör mycket otrevliga fynd. Författaren balanserar på en psykologisk knivsegg när hon försöker göra de här fynden trovärdiga för läsaren. Det blir fullkomligt avgörande att hon får läsaren med sig på att de förträngningar Marika till att börja med visar i förhållande till den döda fotografen verkligen är rimliga. Lika svårt kan det vara att tro på Marikas slutliga identifikation med den dödas sexuella rollspel. Själv tvekar jag länge men bestämmer mig till slut för att acceptera Marikas skygglappar och glömska som tänkbara, även om jag förstår den läsare som vägrar göra det.

Vad som framför allt är tilltalande med Och hon ska vara röd är Annika Frostells mod att spänna sin båge hårt och utan helgarderingar våga fullfölja sitt djupborrande i de två kvinnornas liv. Den dristigheten vinner romanen mycket på.

Roman

Lennart Bromander