ÅSIKT

Hon rullar sina pärlor av språk

Hanna Hallgren läser Janet Frames märkliga berättelser

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Janet Frame.
Foto: CURTIS BROWN
Janet Frame.

Lagunen är Janet Frames första bok. I hemlandet Nya Zeeland utkom den 1951, men inte förrän nu har den alltså översatts till svenska (som nummer sex i en rad av kända Frame-titlar, till exempel En ängel vid mitt bord, Ansikten i vatten). Debutboken är, vad man på kritikerspråk kunde kalla en pärla; det är språk infruset i ett ostron. Låt mig förklara.

I Lagunens berättelser (24 stycken) är det symptomatiskt att Frame (och till synes med enkla handgrepp) förmår öppna stängda miljöer. Pennan blir verktyget med vilket hon öppnar sitt ostron. Men bara för att hastigt stänga havsfrukten igen; nu levande av språk. Det är korta ögonblickliga berättelser, plötsliga inrusanden - ett skissarbete - och sedan förbi. Texterna står där då, nästan susande av vinddraget.

Miljöerna hon modellerar är barndomarnas, mentalsjukhusens (det sägs att hon undslapp lobotomi till följd av att boken vann pris), de fattigas eller avvikandes. Särskilt fäster jag mig vid skildringarna av livet som inlåst mentalpatient (på obestämd tid), som i berättelsen Lejongap:

Om man var fri flög man alltid i väg då? Eller var man någonsin fri? Hamnade man inte alltid i något fängelse vars dörr slog igen snabbt bakom en så att man skrek, släpp ut mig, som biet som stötte emot inne i lejongapet, eller människorna som slog med händerna på väggarna till sin avdelning?

Det är starkt att läsa berättelser som så fördomsfritt och utan självömkan gestaltar de kort sagt absurda livsbetingelserna på sluten avdelning. Kvinnor på rad, i patientkläder, och befriade från all annan makt än att vara så lydig att doktorn kanske - en solig dag - vill skriva ut en.

Det är också starkt att läsa berättelserna, vilka hämtar bläck ur en kladdig och sugande känsla av barndom. Det är berättelser som har den egenheten att de trots sina olika huvudpersoner flyter samman i en enda stark förnimmelse: sol, grässtrå, knä, och att kunna innan man vet. Kunna liksom hela världen i sin kropp. Som flickan Jan i Tiger, tiger som önskat sig en omöjlig tiger i julklapp. Och mot alla odds faktiskt får en: "Och sedan vände jag mig om och fick syn på min tiger. Min tiger. Han låg hopkurad och sov i hörnet vid dörren /---/ Jag fick en tiger. Han gav mig en tiger. Jag fick en tiger. Tiger, Tiger."

Vad Frame gör, tänker jag, när hon rullar sina pärlor av språk - är att hon förhåller sig på ett högst egensinnigt sätt till novellistiken. Hennes berättelser är inte noveller. Möjligen inte ens berättelser. De är ett inrusande, ett par streck med pennan, och så danas en lysande värld, intensivt visuell: laguner, stränder, rastgårdar, bussar, kök, vardagsrum, små munnar som tvekar inför kokta rovor. Men dramaturgin följer allt annat än tanken på: först början, sedan slut. Det är bilder, brinnande, liksom utkastade framför den läsandes ögon. De är där, och sedan borta.

Berättelser

Hanna Hallgren