ÅSIKT

En Woyzeck kallare än stål

CLAES WAHLIN ser Woyzeck på Dramatens Elverket

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jonas Karlsson och Mats Flink i "Woyzeck".
Foto: ROGER STENBERG
Jonas Karlsson och Mats Flink i "Woyzeck".

Georg Büchners dramafragment Woyzeck torde höra till landets mest spelade pjäser under nittiotalet. Att den hunsade soldaten som tvingas leva på ärter i medicinens och disciplinens tjänst låter svartsjukan leda till mord på det enda han trodde han hade, Marie, brukar inte minska publikens sympati för honom.

På Dramatens Elverket har regissör Stefan Larsson tagit tragedin ett steg längre än vanligt. I stället för att låta Woyzeck individen vara den enda som ännu bär mänskliga drag, är han denna gång nästan lika kall som världen, som i sin tur är lika kall som knivens stål. Jens Sethzmans fyravåningsbur i metall suger åt sig det kyliga, nästan döda ljuset. In kommer Woyzeck, med gitarr, munspel och trumma på ryggen, som ett slags korsning mellan en sliten Bob Dylan och en mycket trött Duracell-kanin.

Denna gång är alltså tragedin redan från första scenen fullbordad, mordet på Marie blir blott en detalj bland alla andra avhumaniserade rörelser i en mekanisk dödsdans. Även de många tilltalen till publiken – bevekanden, uppmaning till applåder – har något halvhjärtat över sig; som kan inte ens de som bevittnar dessa mänskliga rester göra någon skillnad längre.

Men här får också

föreställningen problem. Den eftersträvade livlöshet som ofta med framgång fyller scenen gör att spelet emellanåt blir en smula brutet. Det slags egenartade känsla som kan uppstå av att se en väl iscensatt tristess uteblir helt enkelt, trots åtskilliga goda scenlösningar och enstaka höjdpunkter, som den där plötsligt alla klär om till läkare. Scenbilden är kanske för snygg för sitt syfte; och den återkommande, förvisso havererade dialogen med publiken resulterar i viss osäkerhet hos åskådaren. Om ensemblen konsekvent vänt sig bort från salongen, om musikeffekter och ljusdesign reducerats, så hade kanske en annan, mer konsekvent omänsklig Woyzeck visat sig.

Nu njuter man

i stället av Melinda Kinnamans blixtlika Marie, Ingela Olssons obetalbara Marknadsutropare eller Niklas Eks självklara Tamburmajor. Med Börje Ahlstedts vackert frånvända läkare och Jonas Karlssons nästan (men han kan liksom inte avstå från att vara rolig) självklara Woyzeck så har man ju här en närmast felfri ensemble. Synd på så rara ärter, skulle man just denna gång kunna säga.

teater

Claes Wahlin