ÅSIKT

Uppror mot traditionen

Gunder Andersson tittar på Göteborgs filmfestival

1 av 5
"The Magdalene sisters".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det svenska filmåret 2002 var inte värst lysande, oavsett Marita Ulvskogs hejarop på Göteborgsfestivalens invigning. Jag vet inte om det är frånvaron av våldsam social dramatik som gjort produktionen slätstruken med enstaka undantag (Lilja 4-ever). Vi har avskaffat religionen, traditionen och klasskampen som konfliktfaktorer. Kvittoepidemin i olika maktmoduler, starring Marjasin, Schyman med flera är för komisk för film. Återstår förväntade relationshistorier. Bankrånare, tjyvskyttar och vissa invandrargrupper tycks stå för vårt dramatiska reservkapital.

Sådana tankar infinner sig efter att ha sett en rad filmer på temat uppror mot traditionen under Göteborgs filmfestival. Skotten Peter Mullens The Magdalene sisters är en rasande vidräkning med katolska kyrkans moraluppfattning. Tiden är 1960-tal, flickor som av olika skäl ansetts vara "syndiga" interneras under strafflägerliknande former, plågade intill självmordets gräns av fanatiska och sadistiska nunnor. Sådana "internat" fanns ännu in på 90-talet. Filmen har haft svårt att få distribution på Irland, där kritik av katolska kyrkan av vissa grupper liknas vid landsförräderi.

Den iranska Wishes of the land (regi Vahid Mousaian) skär rakt in i också de svenska hedersmordstragedierna. Här är det en flicka på landet som förälskar sig i en fåraherde, en social skam för familjen som får brodern att ta till bössan. Nyligen har en flicka i en grannfamilj blivit skjuten på grund av otuktiga tankar - märk väl, inte handlingar. Ett modernare synsätt, företrätt av en ditflyttad lärare, ställs hårdhänt mot sekelnedärvda, och ett dramatiskt landskap får en närmast symbolisk laddning.

I den australiensiska filmen har rasmotsättningar och fördomar mot aboriginerna varit ett vanligt tema på senare år. I ungdomsfilmen Beneath clouds (regi Ivan Sen) möts en hatisk aboriginsk tonåring som rymt från ett fångläger och en ljushyllt flicka som lämnat sin svarta mamma på jakt efter sin irländske far. Det blir ett möte det slår gnistor om i ett samhälle där aborigingrabben inte är välkommen någonstans. En sympatisk om än lite statisk och trög film på temat försoningens nödvändighet.

Än råare tag är det i The tracker (regi Rolf de Heer).Tiden är 1920-tal, tre ridande poliser ger sig ut på spaning efter en mordåtalad aborigin. De har en aborigin som spårare, slagen i kedjor och oavbrutet hunsad av ledaren för styrkan, en fullblodsrasist som hämningslöst skjuter alla med mörkare hudfärg. Denna hästskodda och dammande roadmovie genom ödemarken "down under" tar överraskande vändningar, och regissören blåser alla våldsfreaks på konfekten när han ersätter filmiska blodbad med ljudbandsackompanjerade, dramatiska målningar.

Rasmotsättningar är också temat för spanjoren Chus Gutierrez Foniente, berättelsen om en ung kvinna som ärver sin fars jättelika tomatodling. Hon råkar genast i luven på olika förmän som har svårt med en kvinna som chef och vill fortsätta som förr. Det vill säga att hålla den invandrade arbetskraften kort, med minimilöner, usla bostäder och skitord till vardags. Filmen vetter väl mycket åt melodramen, med förväntad kärlekshistoria över rasgränsen. Men samtidigt gestaltar den ett allt aktuellare drama, när EU bygger murar mot människor i en omvärld som kräver sin rätt. Filmens slutparti illustrerar väl det explosiva i situationen.

Till sist några ord om Phillip Noyces australienproducerade nyinspelning av Graham Greenes 50-talsroman Den stillsamme amerikanen, berättelsen om USA:s maktspel i Vietnam innan man officiellt var där. En på sitt sätt högaktuell attack på "världens största demokrati" som inte ens då drog sig för någonting. Michael Caine som den cyniske, genomskådande engelske reportern har aldrig varit bättre.

Gunder Andersson