ÅSIKT

”Hans uttryck erinrar till och med om den korsfäste Jesus, men är manligare”

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Få dagar kan sägas vara historiska vändpunkter. Den 30 januari 1933 var det. Hade inte president utnämnt till rikskansler denna dag så hade världen vi lever i sett ut på ett annat sätt". Det framhöll den tyske historikern Heinrich August Winkler i ett tal i Berlin förra sommaren. Där erinrade han om hur en rad olyckliga omständigheter år 1932 banat väg för Hitler till makten. Hade inte Hindenburg upplöst riksdagen i juni 1932 - hade den suttit legislaturperioden ut till september 1934 - hade de ekonomiska och politiska ramarna varit andra, säger Winkler. Då hade nationalsocialisterna (NSDAP) säkert inte haft de valframgångar som de hade senare samma år.

70 år senare finns all anledning att komma ihåg denna svarta dag i tysk och europeisk historia och att åter reflektera över hur just Hitler kunde komma till makten. Visst, sedan länge känner vi till de många bakgrunderna för Hitlers makt-övertagande. Studiet av NSDAP och de tolv bruna åren har sysselsatt tusentals forskare runt om i världen sedan 1945. Det gäller även forskningen om Hitler som person. Men prioriteringarna har ändrats - med tiden och med det sedvanliga bruket att anpassa historien till det rådande politiska klimatet.

Under en första period efter 1945 omhuldades en apologetisk historiesyn i synnerhet av tyska forskare. Den gick ut på att demonisera Hitler i syfte att lätta skuldbördan för tyska folket. Det hade förförts. Men snart förlorade denna "Führer-teori" i betydelse och andra orsaker (historiska, politiska, ekonomiska, sociala), andra fascism-teorier kom i förgrunden.

Den biografiska Hitler-forskningen däremot kritiserades som en oseriös personalisering av fascismen. Den avvisades som ett uttryck för en konservativ och förlegad historiesyn, trots några Hitlerbiografier av ansedda historiker (bl a Joachim Fest, 1973, Sebastian Haffner, 1978 och Ian Kershaw, 1980). Symptomatiskt är att böckernas omslag var utan Hitler-porträtt. Det var tabu. Någonstans skämdes man över att Hitler var en medmänniska. "Legitim" var däremot behandlingen av en mestadels karikerad Hitler inom film och teater, antingen det var tidiga alster som Chaplins Diktatorn (1938/39) och Brechts Arturo Ui, eller de senare: Mel Brooks amerikanska filmsatir Det våras för Hitler och George Taboris drama Mein Kampf för några år sedan. Men skrattet fastnade ofta i halsen - andra bilder trängde sig på.

Sedan ett tiotal år tillbaka står nu personen Hitler åter i centrum för allt fler forskare - inte i apologetiskt syfte som tidigare utan som politiskt maktcentrum-ideolog-massmördare. Kanske är det en tillfällighet men närmandet till Hitler har skett genom dem som på olika sätt stod och står i relation till honom. De första personcentrerade böckerna handlade om "Hitlers bruna elit", "Hitlers lärare", "Hitlers förtrogna", "Hitlers barn" (den efterföljande generationen), "Hitlers barnbarn", "Hitlers kvinnor", osv. 1994 kom konsthistorikern Rudolf Herz med sin bok om Hitlers fotograf (Heinrich) Hoffmann & Hitler. Fotografie als Medium des Führer-Mythos, 1996 historikern Brigitte Hamanns Hitlers Wien. Lehrjahre eines Diktators, 1997 Joachim Köhler med Wagners Hitler och 1998 Ian Kershaw med en ny biografi, Hitler 1989-1936.

Till skillnad från dessa böcker var "Hitlers hemlighet. En diktators dubbelliv" (2001) av en annars seriös historiker, Bismarck-forskaren Lothar Machtan ett sensationellt hopkok. Här "avslöjas" att Hitler var homosexuell - dock utan bevis. Men boken var skickligt marknadsförd och översattes till 12 språk. En positiv litterär sensation var däremot romanen Siegfried (2001) av den kände holländske författaren Harry Mulisch. Bokens namn hänvisar till en fingerad son till Hitler och Eva Braun och dess viktigaste slutsats är att Hitler var ett intet - en negation på dödens sida. Hitler hade ingen personlighet, utan han bestod av en rad predikat utan subjekt. Således kan det inte finnas en Führer-psykologi, ty ett "intet" kan varken förstås eller analyseras.

Till en liknande slutsats kommer även docenten i kulturvetenskap Claudia Schmölders - expert på fysionomiska studier. Forskningen om fysionomier upplever en högkonjunktur sedan några år tillbaka. I sin bok Hitlers Gesicht - eine physiognomische Biographie (Hitlers ansikte - en fysionomisk biografi, 2001) fokuserar Schmölders på Hitlers utseende. I sin bok utgår hon från uttalanden om hur Hitler såg ut, hur han uppfattades av både sina anhängare och sina motståndare och om man kan utläsa någonting ur hans anlete som förebådar eller tyder på den monstrositet han stod för.

Schmölders berättar att Hitler undvek att avbildas under de första åren som ledare för NSDAP fram till 1923. Som talare var han bokstavligen höljd i dunkel - utan tvivel ett propagandatrick. Endast rösten hördes. Detta föranledde tidskriften Simplicissimus (mars 1923) att presentera ett urval av tolv karikatyrer och ställa frågan "Hur ser Hitler ut?". Under en av karikatyrerna fanns texten: "Frågan förblir obesvarad. Hitler är överhuvudtaget ingen individ. Han är ett tillstånd; bara en futuristisk konstnär kan avbilda honom" - det vill säga abstrakt.

Men efter 1924 ändrade Hitler sin taktik. Tillsammans med sin livfotograf Heinrich Hoffmann utarbetade han en image-strategi. Hitlers strävan var att se dynamisk men sympatisk ut, en "self-made man" i amerikansk stil. Hans ansikte marknadsfördes som ett "Führer-anlete" och senare lät han sig förevigas i Leni Riefenstahls filmer. Till och med George Orwell lät sig duperas. I sin recension av Mein Kampf ( New English Weekly) så sent som mars 1940 skrev han att Hitler hade något mycket tilltalande över sig. Hans ansikte (på en bild från 1929) var rörande. "Hans uttryck erinrar till och med om den korsfäste Jesus, men är manligare". (!!!)

Schmölders betecknar Hitlers anhängare som troende. De var fullständigt utan urskiljningsförmåga - till skillnad från dem vilka i början bara var nyfikna. För författaren Dorothy Thompson, Sin-clair Lewis hustru, som träffade Hitler 1932, var det en gåta hur en så obetydlig, ful och oangenäm person kunde ha en sådan verkan. I sin bok I saw Hitler (1932), skriver Thompson om Hitler som formlös och utan ansikte. Dessutom gav han ett inkonsekvent och osäkert intryck. År 1932 var Thompson övertygad om att Hitler aldrig skulle bli landets ledare - en fatal slutsats som gjordes av många. Hitlers obetydlighet som fysisk person fick människor att bedöma honom som harmlös.

Det är denna diskrepans mellan Hitlers ursprungliga personliga insignifikans - och den verkan han utövar som iscensatt image som går som en röd tråd genom Schmölders intressanta bok. Det var detta "totala ingenting" - visar en bild - som i egenskap av rikskansler färdas i öppen kaross med Hindenburg en dag i maj 1933. För ett ögonblick hade Hitlers iscensatta ansikte spårat ur i ett triumferande kallgrin.

Lisbeth Lindeborg , Marburg