ÅSIKT

Ett stimulerande allvar

Barbro Westling läser fyrtioen försvar för teatern

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Inte film, inte konst, inte litteratur utan teatern är den konstart som tycks för evigt dömd att avge förklaringar av vad den egentligen är och vad den vill. Samhällets fokusering på pengar och onödiga utgifter har också ställt teatern i uppenbar skottglugg. Så mycket kostar det, av skattebetalarnas pengar, men för hur många smakar det, har under de senaste tjugo åren gjort teatern både misstänkt och skyldig som konstform.

Med så mycket ifrågasättanden, omtagningar och tjat kan det tyckas märkligt att publiken ändå fortsätter att komma. Kanske beror det på att teatern aldrig riktigt skurit av navelsträngen till sin publik. Trots skäll om regiteater och kändisaktörer kommer teatern inte uppifrån, med stora namn och subjektiv gestik, utan uppstår och finns i ett sammanhang. Alldeles oavsett modernism och postmodernism kan åskådarna fortsätta att ha tolkningsföreträde, känna igen sig, om inte annat så i bänkgrannen och själva den sociala händelsen. Igenkänning kan för övrigt vara ett nog så äventyrligt begrepp.

Kanske är det inte ens dåligt med en konst som ständigt måste förklara vad den är bra för. Efter att ha läst de fyrtioen bidragen i Ulf Peter Hallbergs tjocka tegelsten till teaterbok känner man sig snarare både uppbyggd och intellektuellt stimulerad. Teater - Liv är ett slags existentiell mönstring av teatern, fjärran från fladdrigt och trivialt, där skribenterna tagit sitt uppdrag på personligt och befriande allvar. Även den roligaste anekdoten, som nog är Michael Segerströms om när den ene i publiken på två låser in sig på toaletten av pur genans, berättar något väsentligt.

Den nära 500-sidiga volymen bär underrubriken utkast till en teaterkonst och det är otvivelaktigt ordet och den dramatiska traditionen som striden gäller. "Bindestrecket i TEATER - LIV är både skiljetecken och förbindelselänk. I båda fallen som en rörelse mot något annat", skriver Ulf Peter Hallberg och förankrar sitt motstånd mot det populärt folkliga i sin uppväxts Malmö. Teater - Liv, jo teatern kommer först och Hallbergs bok är frikostigt späckad med lysande författarcitat och mindre lysande svartvita fotografier. Motivet med ung man som utsträckt på bänk blickar in i tavlans romantiska landskap, försett med Schillercitatet "endast det låga skall gå obesjunget till Styx" drar onekligen upp ett värdekonservativt tyskt spann till Hallbergs avslutande iakttagelse av "vackra gamla tanter och ensamstående bildade herrar".

Men glöm det när det inte bara är formuleringsförtjusta rävar som Erland Josephson och Howard Barker utan också fräscha utstickare som Suzanne Osten, Henrietta Hultén och Bente Lykke Møller som bekänner sig till den fundamentala oenighetens teater. Teater - Liv är överhuvudtaget en bok med många röster och förslag. Bara en fjärdedel av de tillfrågade svarade men med den fjärdedelen kan teatern självmedvetet fortsätta att vara den mest ifrågasatta konstarten.

Essäer

Barbro Westling