ÅSIKT

Sidensanden rinner mellan fingrarna

Lyrik: Jenny Tunedal – HEJDADE, HEJDADE SKEN

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jenny Tunedal.
Foto: CATTI BRANDELIUS
Jenny Tunedal.

Visst är det så att förmågan att läsa dagens dominerande, språksensualistiska typ av poesi till stor del är en fråga om övning. Övning i att släppa på invanda förståelsekrav och aktivt låta sig förföras. Men när jag läser Jenny Tunedals debutsamling Hejdade, hejdade sken, påminns jag om att det är fler faktorer i spel. Det dominerande "poesispråket" är ju inte ett, utan har många dialekter, helst en för varje poet.

Att fler läsare i dag än under "obegrip-lighetsdebatten" 1988-89 uppskattar en poet som Katarina Frostenson beror inte enbart på en ökad poetisk "läskunnighet" utan också på att hon har en utpräglad dialekt, som hon under åren fått chansen att etablera. En språkvärld där ord som "sorl" och "panna" får konsekventa, igenkännbara betydelser och där varje dikt kan luta sig mot hela författarskapet - och dessutom mot de uttolkningar som lagts fram ikring det.

Man kan jämföra med samtids-

konsten, vars enskilda verk ofta får mening först när det ses som del i ett större projekt eller konstnärskap. Det är ett faktum man må gilla eller ej.

Jenny Tunedal är skribent i kulturtidskrifter och på denna sida, och kanske hade jag hittat fler ingångar i hennes

poesi om jag följt hennes tankegångar bättre där. Nu får jag lita till de mötande dragen i dikterna själva (söka återkommande motiv, sammanhängande subjekt, symbolsystem, berättande osv) och något riktigt nära möte blir det trist nog aldrig - för det är dikten alltför dolsk ...

Men det snuddar här och var.

Tunedal gäckar läsaren med en bildvärld som ger poesi-interna associationer. De första sidornas glesa rader befolkas av systerlika och fågellika flickor ("vi"), med liljor eller stjälkar i händerna, i en trädgård i fint regn, "så nära en ängel man kan komma". Det är som Christine Falkenlands gudsbrudar i Ann Jäderlunds trädgård, fastän alltsammans avsexualiserat och kroppslöst. En finstämd lyrisk invokation genomsyrar drömmen, och hon skriver: "jag sjunger / sommaren de dödas sista tid".

Det finns något utsatt och ömtåligt över trädgårdens flickor; spridda rader beskriver dem som bortsprungna och talar om att de inte "aktar sig". Döden och förlusten (av trädgården) tycks nära:

jag ska likna dig vid kanten

om kanten är en dörr

i början och slutet av rummet

Längre fram i samlingen splittras "jag", "vi" och "du" ytterligare i "han", "hon", en "mor", "Emily" och "Nancy". Och platser utanför trädgården anges: Nevada, Los Angeles, Dublin. Men också när minnesdikten vinner substans från en mera världslig sorts "själslig sommar", förblir språket förgängligt och vekt.

Tunedal är fin på att utnyttja språkets mångtydighet. Hon låter skickligt bilder släppa igenom andra bilder. Marknadsplatsens burfåglar dubbleras med flickor (igen), ropande mellan sina fönster. Vid en anad dödsbädd blir frasen "tomma vakar" tvetydig, på en gång en konkret bild av dödens svarta hål och av den vakandes urlakade själskänsla.

Samtidigt gör denna genomsläppliga, instabila metod diktsamlingen som helhet omöjlig att greppa och tolka. Den kräver minst ett framtida författarskap för att "växa ut" och klarna i etik och tematik. Jag vill att mer blir kvar när sidensanden rinner mellan fingrarna.

Lyrik

Amelie Björck