ÅSIKT

Luddets fångar

BARBRO WESTLING ser medlen överskugga målet

Mia Höglund-Melin i "Besök".
Foto: OLA KJELBYE
Mia Höglund-Melin i "Besök".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bakom persienner och fuktvita fönster täcker ljusbruna sammetsdraperier och ruvar stora mörkbruna manchestermöbler. Instängt, jovars, mamma och hennes nye man bär kläder i samma tyg och stilla loungemusik sätter kronan på sordinen. Som vanligt instängda i familjen alltså men på Göteborgs stadsteater är det uppförstorat med oväntade, för att inte säga ovidkommande, medel. Det bör varken göra scenograf eller regissör belåtna.

Jon Fosses pjäs Besök må handla om kontaktlöshet men måste för den skull inte vara det.

På Studion tjatar dock Marianne Rudberg rutinmässigt på dotter som självmedvetet gör konstiga saker under tiden. Den klichémässiga tonårsscenen, Lyth tar den igen och vill samtidigt passa på att ge en släng åt en alltför undergiven föräld-rageneration. Alltmedan scenografins David Lynchiga excesser tränger sig på.

När lillebror (Peter Viitanen) pressar 19-åriga storasyster på varför hon inte går ut händer det emellertid saker. Mia Höglund-Melins mimik låter oss se ingivelsen komma. Den sofistikerade anspelningen på vad mammas nye man gjort med henne stryks under med uppglidande dörrar, rött ljus och filmmusikens lilla obehagliga slinga som säger att här är något mycket, mycket fel.

Sant eller inte? Michael Segerströms taffliga liknöjdhet motsäger faktiskt hela tanken på ett driftsliv. Men allt kan tolkas och tydas. Plötsligt tror välmenande mamma också. De signaler som får oss att "se" det vi tidigare inte sett blinkar i dunklet och visar hur vi alla är i våra föreställningars våld.

Ragnar Lyth vill rikta kritiskt ljus mot det som gror i stumhetens skugga, när vi slutar vilja eller kunna berätta något för varandra. Vi är ingenstans och rollfigurerna är inga. Det är föreställningens poäng men också dess stora svaghet. Hårddragningen har raderat bort trovärdigheten som finns i Fosses pjäs och reducerat den till ett budskap.

teater

Barbro Westling