ÅSIKT

Bra politisk film gör folk förbannade

GUNDER ANDERSSON om Göteborgs filmfestival

1 av 2
"Fader Amaros synder".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vitsen med politisk film är att den ställer problem på sin spets. Utmanar till motsägelser och gör vissa skitförbannade. Där kan en dialog börja, ibland upphöra. Det senare alltid lika beklagligt.

Jag ska ta upp tre starka filmer från Göteborgs filmfestival med de kvaliteterna: en mexikansk, en dansk och en palestinsk.

Den mexikanska Fader Amaros synder (regi Carlos Carrera) är ännu en film som aktualiserar Voltaires utrop "krossa den skändliga", det vill säga den katolska kyrkan. Den unge vackre pastorn kommer till en obygd, styrd av knarkmaffian som även ger bidrag till kyrkan. Hans ögon faller på en ung flicka, och så utspelar sig den vanliga jakobsbrottningen mellan dogmen contra lusten, anden mot köttet. Köttet vinner inte oväntat på knockout. Inför följderna vill inte den unge adonisen stå upp med samma beredvillighet som lemmen. Kyrkans status och hans framtid är i fara. Mer ska inte sägas, filmen kommer på bio.

Frågan är hur många höga prelater inom katolska kyrkan som är beredda att ta till sig filmens kärnbudskap: att kyrkans moralbud till stor del bygger på hyckleri, taktiska lögner och i bibelord grundat ordbajseri.

En film som borde väcka diskussion är den danska Halalabad blues (regi Helle Ryslinge). Detta med charmfulla Bollywood-drömmar inklippta vardagsdrama handlar om fotografen Kari som möter den sammetsögde, gifte grönsakshandlaren Cengiz, turkisk invandrare. Ljuv musik uppstår, men icke problemfritt, visar det sig. Kulturkollisionerna slår gnistor mellan väggar och tak, och med skickligt skådespeleri sprutar de vulgäraste argument som verbala spottloskor.

Halalabad blues är en film som dundrar rakt in i den lika högröstade som bitvis infekterade danska invandrardebatten. Den som lyfte in en uppenbart rasistisk minister i regeringen. Så var står Ryslinges film? Själv kan jag inte annat än uppfatta den som politiskt tvetydig. Hon försöker nyansera diskussionen, men när slutsscenen tonat bort blir ändå kontentan: beblanda er inte med gifta invandrarmän, det blir problem. De säger ett, gör ett annat och kriminalitet finns i bakgrunden.

Den palestinske regissören Elia Suleiman gjorde för några år sedan sensation med den humoristiska, närmast surrealistiska Chronicle of a disappearance. Nu återkommer han med Divine intervention, en film som väckt stor diskussion bland judiska intellektuella på kontinenten.

Formmässigt kan Suleiman föra tanken till Roy Andersson med hans absurda tablåer, eller en Jacques Tati i högform. I sekvensen där israelisk militär på skjutbanan tar sig an att avrätta palestinskt klädda dockor har en regissör i högform låtit sig inspireras av Ang Lees Crouching tiger, hidden dragon. Han skojar friskt med kristna och judiska mytbilder när han låter kulor formera sig till en gloria kring en palestinsk kvinnas huvud, varpå hon använder Davids bibliska stenslunga i kampen mot ockupanterna. Till och med Arafat får sig en släng av sleven när han i gestalt av en ballong fastnar under halvmånen högst upp på moskén i Jerusalem. Slutbildens palestinska fana blir dock väl mycket av det goda.

Mitt i alla dessa komiska tablåer är det en film om hur det politiska tillståndet växt sig in i människors huvuden och låser till och med kärleken i halvhjärtade gester.

Vad är det då som upprört vissa judiska intellektuella? Främst en sekvens där en israelisk militär ryter, domderar och kommenderar och stjäl en dyr jacka av en palestinier. Skulle detta vara ett uttryck för antisemitism så vet jag inte hur kritik av Israels politik alls ska vara möjlig. Den staten har stulit åtskilligt mer än en jacka från palestinierna.

Gunder Andersson