ÅSIKT

Verklighet på riktigt

BARBRO WESTLING frossar i mångfalden på Göteborgs filmfestival

1 av 4
"State of the nation".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Verkligheten överträffar dikten heter det men den samtida verklighetsboomen har också ställt själva motsatserna på ända. Så är det heller inte det lågmälda och tålmodiga registrerandet utan det braskande, spektakulära, händelsepolitiska som har satt verkligheten på kartan.

Dokumentär verklighet, autentiskt material, dokudrama, dokusåpor, dramadokumentär etc. Inte ens den mest visionära dokumentärfilmaren hade kunnat drömma om något så genremässigt tillrört. Det låter ju så enkelt då Georg Oddner, i Jan Troells dokumentär om honom, säger att han fotograferar det som redan finns. Ligger det sönderblåsta paraplyet mitt på torget plåtar han det, men skulle aldrig själv först lägga dit det. Senaste skottet på det trygga dokumentärträdet är Malmövågen, filmare som vill gräva där de står och berätta om de sammanhang de känner till.

På så sätt handlar det dokumentära om underordning och begränsning, om en konst, som trött på fiktionens allting är möjligt, vill komma närmare sin åskådare genom att drabba henne med det som redan är och inte går att ändra. Samtidigt kan dokumentären i dag sägas vara full av fällor, manipulationer och tillägg. En spelfilm som i brutal thrillerform tar kål på hela attraktionen kring när det är på riktigt är Marc Evans My Little Eye. Det bevakade Big Brother-huset visar sig här vara allt annat än tryggt och deltagarnas beredvillighet att underordna sig blir deras död.

Det politiska

syftet är närmast pedagogiskt i Michael Moores succé Bowling for Colombine, medan det mer frammanas i State of the nation, en film i sex kapitel om värderingar och åsikter i dagens Österrike. Är det filmarna Barbara Albert, Ulrich Seidl, Michael Glawogger och Michael Sturminger som skickligt skapar den ensidiga bilden av ult-rakonservatism och rasism eller finns ensidigheten hos de verkliga personerna? Kulturens vurm för komplikation och djup går dessa filmer medvetet förbi, vilket kanske också förklarar deras slagkraft hos publiken.

Hur som helst är Lars von Trier med sin uppföljare till Dogme/95 ute efter att rensa upp i träsket. Med Dogumentärs 9 regler vill han beskära filmarens frihet men är knappast ute efter att diskutera något verklighetsbegrepp. Pål Hollender, en av dem som följt Triers regler i sin film om Afghanistan, menar att den ultimata Dogumentären ändå måste vara dolda kameran. Bara där vet man säkert att filmaren inte lagt sig i. Å andra sidan, varför skulle just dokumentärfilmare avhända sig sina nyvunna konstnärliga medel? Ensam stå som garant för det äkta och sanna i en värld av illusioner.

I Sex is comedy, en spelfilm som inte kunde vara annat än fransk, skildras en kvinnlig filmregissörs alla våndor för att göra en kärleksscen så verklig som möjligt. Catherine Breillats film handlar enbart om retorik medan verklighetseffekten i underbara Oasis, en spelfilm av koreanska regissören Lee Chang-dong däremot uppstår direkt, i den ömsint banbrytande kärlekshistorien mellan den socialt missanpassade Sol och den cp-skadade Moon So-ri. Kanske är det just det okända och ofilmade som framstår som mest verkligt, tänker jag, efter att ha sett spelfilmer och dokumentärer från världen över under Göteborgs filmfestival.

Barbro Westling