ÅSIKT

Brev från Finlands pappa

Berättelser: Elias Lönnrot – VANDRAREN – RESEBERÄTTELSER FRÅN KARELEN

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finska nationaleposet Kalevala utgavs i sin helhet 1849. Hundrafemtio år senare utkom de femtio runosångerna i sprakande nytolkning till svenska av Lars och Mats Huldén. Kalevalarenässansen i Sverige var ett faktum.

Redan vid första utgivningen blev Kalevala en succé. Runeberg drog i en lyrisk anmälan jämförelser med Iliaden och Odyssén. Finland hade fått sin egen språk- och identitetsgrund, sin Edda.

Om allt detta ståhej var förstås runosångarna, gummor och gubbar i skogspörten och enstakahemman borta i Savolax och Karelen, fullständigt ovetande.

Den som under otaliga uppteckningsresor nitiskt nedtecknat den finska folkpoesin, runosångerna, trollrunorna, besvärjelserna, var Elias Lönnrot (1802–1884). Född i en fattig skräddarfamilj i västra Nyland, alldeles vid språkgränsen mellan svenskt och finskt. Sju barn, en ko. Nöden trampande vid dörren.

Fyraårig sågs lille Elias leka bokstäver på köksgolvet och skickades över sjön Valkari, till en gammal dragonänka, för att lära sig svenska.

Fattiggossen roddes över till universitetens och överhetens språk, men han skulle aldrig glömma sin finska rot.

Lönnrot reste i romantikens idé om att nå folkdiktningens källor långt borta i ursprunget. Från sina fotvand-ringar mot diktens urkällor skrev han också brev, till svensktalande vänner och tidningar, brev vi nu kan ta del av i boken Vandraren – Elias Lönnrots reseberättelser från Karelen 1828–1842. Här får vi följa hur han lirkade fram de folkliga berättelserna. Ofta fick han betala för att få dem framsjungna, med brännvin, pengar eller egna dagsverken i utbyte mot sångarens förlorade arbetstimmar. Men inte så hos Juhana Kainulainen i Kesälax: ”Jag kan alltförväl arbeta och sjunga på en gång.” I breven finns också ingående beskrivningar av husliga bruk, inredning av stugorna, bruk vid giftermål, lekar, nöjen. Lönnrot blir ofta förvånad, över att i de avlägsnaste skogsbyarna finna hög levnadsstandard, ordentliga stugor med riktiga glasfönster, och inte de usla rökpörten med skottgluggar som ryktet beskrivit.

Man slås av hur noggranna Elias Lönnrots anteckningar är, med ett helt annat tonläge än till exempel Linnés lite tröttsamma rallarsvingar. Lönnrot rör sig nere. I hans text får gummorna som burit skogsgudomligheterna och trollrunorna genom seklen också sin egen röst.

Man kan undra över det där, förstås, hur armod i barndomen kan ha vässat honom, vässat hans känslighet.

Man kan också undra över hur Elias Lönnrot upplevde att han som en av sju blev förd åt sidan, in på ett annat spår, ett annat liv. Skuld? I Vandraren får man inga direkta svar.

Men efter sin hemkomst skrev Elias Lönnrot raskt ner sitt material, och gav ut det. Han gav sig därefter i kast med den stora finsk-svenska ordboken. Nu öppnades portarna till den lärda världen på vid gavel: professor i fins-ka språket, hedersledamot i allt möjligt och omöjligt, nationalklenod och firad författare, så nära man kan komma en far till nationen Finland.

Efter denna storartade lärdomsföreställning drog han sig tillbaka, till ett ödemarkshemman i sin födelsesocken Sammatti.

Ännu en gång blev han rodd över Valkari sjö.

Fotnot: Vandraren är illustrerad med unika fotografier av I K Inha, som reste i Lönnrots spår 1910–1911.

Berättelser

Joar Tiberg