ÅSIKT

Så långt man kan komma

Roma: Andrzej Stasiuk – VÄRLDEN BORTOM DUKLA

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Andrzej Stasiuk.
Foto: CLAUS GRETTER
Andrzej Stasiuk.

"Varje gång jag kommer till Dukla händer det något" skriver den polske författaren och poeten Andrzej Stasiuk, "hela tiden återvänder jag till detta Dukla för att få se det i olika ljus och årstider... för att till slut få fatt i platsens ande, få tag på den lukt vars existens jag alltid var säker på..."

Dukla är en liten stad i Karpaterna, längst ned i sydöstra Polen. En landsortshåla. Ett par gator som korsar varandra, en kyrka, ett kloster och resterna av en nerbränd synagoga, där "dvärgbjörkar gräver sig in i murarna" ... den magiskt laddade scenen för författarjagets barndomssomrar.

Världen bortom Dukla handlar om att "nå fram" - och om en annan jakt: på "tillfälligheter" som snarare har med tidens och varats mysterier att göra.

Dukla, och trakterna däromkring genomkorsas med olika usla bilar, olika kompisar, med buss, i minnet. Här går en man en kväll bort till sin ladugård, halva stan deltar i en begravning, här finns skräpiga avvägar, alltid samma lukt av öl och rök och gamla karlar på Turistföreningens krog, vargar på vintern, vita plaststolar i trädgårdarna, en snart uttorkad flodfåra där fiskar sprattlar i gröna gölar. Det är inga märkvärdigheter, ändå så subtilt; djärva och fria passager mellan blickfång och reflektion. En flimrande reseskild-ring "på stället"; rörlig, rörande, mättad av allt som försvinner: "Alla dessa resor liknar genomskinliga fotoplåtar."

Den som bott på samma plats eller i samma kvarter i åratal vet att det välkända har ett obeständigt liv. En plats kan tråka ut en eller överraska, efter hand förändras, ändra "stämning" men släpper aldrig riktigt in en. Man når aldrig fram till världen. Andrzej Stasiuks bok är en svindlande lektion i hur långt man ändå kan komma.

Roman

Pia Bergström