ÅSIKT

Stig ställer in skärpan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Oline Stig.
Foto: CATO LEIN
Oline Stig.

Flera av novellerna i Oline Stigs första bok Ryggen fri skildrade flickor och kvinnor som var på väg; rent fysiskt på resa, men också på väg ur bild, som i en film. Det var svårt att få grepp om dem, de fanns där, men i en undanglidande rörelse. Deras omgivningar syntes klart, men själva var de liksom lösa i konturerna. Jag kände igen dem, men samtidigt förblev de främmande. Det var fint.

I den nya samlingen, Ett familjeliv och nio andra, är det som om Oline Stig ställt in skärpan och bestämt sig för att vara tydligare i sin skildring av mänskligt liv. Samtidigt skriver hon in sig i en rörelse i samtida svensk novellkonst där bland andra Cecilia Davidsson och Hans Gunnarsson verkar. Typiskt för dessa novellister är en strävan efter att vara realistisk, som övergår allt fantastiskt. Språket är nästan osynliggjort, det gör sitt jobb, tyst och fint, gestaltar och berättar. Stämningsläget är nedtonat, behärskat och spänt (förtätat) samtidigt. Karaktärerna är mer psykologiskt trovärdiga än de flesta människor jag känner, en sorts exempel på hur män och kvinnor (och barn) förväntas fungera och agera i olika pressade lägen. Nutidens Spelet om Envar, ungefär.

I Ett familjeliv och nio andra finns den försmådde småbarnspappan som lyssnar på Bob Dylan på högsta volym när han vill känna sig stark och fri, och till sist låser in sin föredettas nya kille i badrummet, den unga kvinnan som har sex med en massa olika män för att känna sig verklig, och det gamla mobboffret som blir urspårad lärarvikarie. Alla är de mycket skickligt skildrade, med en fin blick för detaljer, och det går lätt att känna igen dem. Samtidigt blir de inte mer än just exempel på människor, och berör därför inte riktigt.

Betydligt mer gripande är Sadie och Marja i Ormen, min absoluta favorit i Stigs nya bok. Ormen är en rätt osannolik och väldigt spännande berättelse om hur Sadie, en tjej på rymmen från mc-gänget Dead Angels, kapar småbarnsmamman Marjas bil. Tillsammans åker de till Malmö, och kapningen övergår i en skruvad minisemester.

Sadie och Marja liknar kvinnorna och flickorna i Ryggen fri - om jag känner igen dem är det bara vagt. Någonting med dem är som taget ur en annan värld. Kanske den fiktiva, helt enkelt.

Noveller

Jenny Tunedal