ÅSIKT

Struntprat

CLAES WAHLIN ser Norén i tiden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Nadja Weiss och Reine Brynolfsson i "Detaljer".
Foto: JOHAN LJUNGSTRÖM
Nadja Weiss och Reine Brynolfsson i "Detaljer".

Vad är motsatsen till detaljer? Helheten? Lars Noréns undersökning av det svenska samhällets tidsklimat har under det senaste decenniet rört sig från ett fokuserande på vad som finns till vad som inte (längre) finns. De sociologiska pjäserna - Personkrets 3.1, Skuggpojkarna, Sju Tre - skild-rade olika marginalexistenser. I de senaste två pjäserna, Stilla vatten och Detaljer (som hade urpremiär i Köpenhamn i höstas) beskrivs vad som saknas.

I Detaljer möter vi fyra individer ur en bildad medelklass och deras resa genom det svenska nittiotalet. Här är kriget i ex-Jugoslavien, Kuwait-krisen och aids inte längre samtalsämnen. Pestosås utan för mycket olja, rätt italienskt hotell och snygga möbler i hemmet, sådana ämnen fyller konversationen. Den största förändringen under nittiotalet, säger Erik ( Reine Brynolfsson), är att café au lait bytte namn till caffèlatte, trots att det inte är samma sak.

Men allt hör ihop i Noréns dramatik. Liksom diverse motiv varieras genom pjäsen, så finns det om inte skäl till, så i alla fall konsekvenser av denna nya mänsklighetens bristtillstånd. Med vardagsestetikens inträde så försvann ett slags djup och med det förmågan att över huvud taget åkalla detta. Att rollfigurerna har så svårt med sina relationer beror på att det inte finns något att relatera till längre. Den sterilitet som tycks smitta alla i pjäsen är ju en oförmåga att ge liv; det handlar inte längre om att döda ett liv, utan om ett slags prenatalt icke-tillstånd.

Och varje åkomma som drabbar Erik, Stefan, Emma och Ann kan också förstås symboliskt. Schizofrenin, steriliteten, bedövningen eller

suicidallusten är alla sätt att beskriva en tid där samhällets strukturer har interioriserats av varje individ, ungefär så som Foucault har resonerat i sina verk. Kroppen och själen kan ännu protestera, men det symboliska ordnandet, språket, är stumt. De psykologiska djupen har ytbehandlats med struntpratets ogenomträngliga fernissa.

Fast att kalla denna uppsättning stum är minst sagt missvisande. Noréns utomordentligt underhållande dialog behärskas fullt ut av en lysande ensemble; Lil Terselius frånvända Ann, Ola Rapaces så att säga naivt deprimerade Stefan eller Nadja Weiss hud- och skyddslösa Emma. Reine Brynolfsson gör med Erik ännu en enastående skådespelarinsats, här finns en mental volym som är så stark att det tar ett tag innan jag inser att han knappt tycks göra något. Få gester, ett närmast återhållet kroppsspråk, men en själslig närvaro av sådan dignitet att den emellanåt tycks motsäga den norénska frånvaron av djup.

Helheten då? I Noréns universum hör den till det förflutna, täckt av den nydesignade människan, ett lager att upptäckas av framtidens arkeologer när detaljerna inte längre skymmer.

Teater

Claes Wahlin