ÅSIKT

Varför vill så många läsa Zagajewski?

Dikter: Adam Zagajewski – TÖRST

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Adam Zagajewski.
Foto: ULLA MONTAN
Adam Zagajewski.

Få samtida europeiska poeter röner en sån uppskattning som polacken Adam Zagajews-ki. Hans poesi och essäistik översätts flitigt till de stora språken av duktiga översättare. När nu Anders Bodegård ger ut ett nytt brett urval av hans senaste lyrik under titeln Törst är det till exempel möjligt att jämföra hans tolkningar med relativt nyutkomna versioner på såväl franska som engelska.

Vad i Zagajewskis poesi orsakar denna exklusiva ställning? Ett svar är förstås att den är bra. Ett annat är att den förefaller rimligt översättbar. Men framför allt tror jag att den erbjuder en klassisk replipunkt, som är gans-ka sällsynt i den samtida poesin.

Adam Zagajewski skriver en sorts kritisk reflexionspoesi som går ut på att skänka läsaren (och kanske även poeten själv) en oväntad vinkel som belyser en ofta välkänd erfarenhet från ett ovanligt håll. Det kan ske genom en överraskande metafor som till exempel: "Titta, din åtrå hänger i trapetsen." Det kan ske genom att poeten tar sig an något helt vardagligt perspektiv, och vänder ut och in på dess narrativa konvention: "Ur minnet framträder en smal gata / - den får bli den här diktens strupe." Men vanligast är att Zagajewski använder tidens gång och verbens tempi som okular när han försätter oss i oväntade vinklar till oss själva och världen.

Inte minst hans essäistik - och kanske allra mest ekvilibristiskt i den bok som på franska heter Dans une autre beauté och på engelska Another beauty, men även hans poesi briljerar i att sinnligt återskapa det förflutna. Så inleder han till exempel en dikt med strofen:

"Det var ett grått landskap, husen var små

som tatariska russ eller kaserner av betong,

väldiga och dödfödda; mycket uniformer, regn,

tröga vattendrag som inte visste vart de skulle,

damm, sovjetiska gudar med svullna ögonlock.

en sur lukt av bensin, en söt lukt av leda,

lortiga tåg, en gryning med röda ögonlock."

Dikten bär titeln Elegi, men Zagajewski besjunger aldrig förlusten som sådan. Nej, han återskänker oss det förflutna, poetiskt modulerat, för att påminna oss om nuets flyktighet. Hos Adam Zagajewski är läsaren aldrig enbart en betraktare, utan alltid också en betraktad.

Det poetiska är för honom hemlöshetens ort. Däri ligger dess möjlighet och sanning. Från hans dikter betraktar vi våra invanda hem - jaget, nuet, minnet, verkligheten - med den svindlande skärpa som nostalgins och främlingskapets avstånd skänker dem. Ja, Adam Zagajewskis poesi befriar oss från medieålderns ständiga uppmaning att identifiera och känna igen oss. Hans dikter gör oss till storögda antropologer i det egna.

Dikter

Magnus William-Olsson