ÅSIKT

Att dikta är som att kyssa sig själv

JAN OLOV ULLÉN läser Magnus William-Olssons essäer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Någonting är konstigt med poesin. Få läser den, än färre köper den. Men uppläsningar samlar massor med folk, och lyrikprogrammen i radio har 100 000-tals lyssnare.

Lika många har under det senaste decenniet gått på någon av landets otaliga skrivarkurser. Det påstår i alla fall Magnus William-Olsson i inledningen till sin nya essäsamling Det är för att jag lärt mig av Homeros, byggd på föreläsningar för just skrivelever.

Tänk om bara någon procent av denna mängd med lyrikälskare då och då gick och köpte en diktsamling! Hela bokmarknaden skulle gunga av fröjd.

För egen del är dock William-Olsson mindre intresserad av marknadsfrågor än av poesiförståelsens kvalitet. Skrivarkurser är nämligen, det är hans trösterika erfarenhet, ett forum för ”mycket avancerade poetologiska diskussioner i små interna grupper, oberoende av större offentligheter som tidskrifter och kultursidor”. Han ser dem rent av som stridshandlingar, riktade mot det moderna kommunikations- och konsumtionssamhället.

Poesi kan inte mätas. Dikter är texter man läser många gånger och aldrig glömmer. På den punkten slår lyriken såväl deckare som kokböcker.

Den nya boken är tunn, knappt hundra sidor, men slösande rik på insikter och tankar om vad poesi är och poesin gör. På vad den konkret gör eller kan göra med oss – skrivare eller läsare – om vi är tillräckligt uppmärksamma.

En utgångspunkt i boken är den nutida unga poesin, där författaren särskiljer fyra poetologiska huvudriktningar: den tids-kritiska (ex Lars Mikael Raattamaa), den kommunikativa (ex Marie Lundquist), den språkmaterialistiska (ex Helena Eriksson) och den konceptuella (ex Åsa Maria Kraft). Resonemangen är intressanta, men litet för kortfattade, och det är när William-Olsson utifrån sina studier av antikens poesi och filosofi ger sig i kast med frågan om poesins väsen som hans bok blir riktigt spännande.

Vad vi kan lära av Homeros är att skriva dikt. Också i dag. Ty lyriken, påpekar William-Olsson, är en förkapitalistisk genre, och i grunden alltjämt en muntlig form av litteratur: poesin är inte bara själva texten, den är en ”relationell akt”. Den är vad som händer när en läsare tar textens ord i sin mun och ”uppför” den, låter kroppen fyllas av dess sång. Poesi ska man inte bara sitta hopkrupen i en fåtölj och läsa tyst för sig själv. Stå upp och läs texten högt, om det så är Göran Sonnevis mer än halvtimmeslånga Rekviem; Sång! Först så kommer du att känna dig delaktig av dikten som tid och minne.

Kring dessa ting spinner William-Olssons essäer ett svårt men fruktbart resonemang om poesin som sång och tillblivelse. Att skriva är att kroppsliggöra, något erotiskt, till och med autoerotiskt: nästan som att kyssa sig själv. Men det är också ett särskilt sätt att tänka, en kunskapsväg i konkurrens med filosofin.

Framför allt är poesin ett sätt att leva, och på den punkten syns mig William-Olssons syn på poetens kallelse väl svärmisk. Författare förmår göra dikt av allt, av förluster såväl som av förälskelser. ”Andra människor”, skriver han, fylls av känslor av meningslöshet när en närstående dör, för författaren däremot innebär varje ögonblick, hur tungt det än är, ”en möjlig början”. Till sist liknar han poeten vid Musans näktergal.

Må vara att också vi andra av William-Olsson kan räknas som diktare, om vi lär oss läsa ”rätt”. Med eller utan poesi tror jag att andra människor i varje ögonblick delar det villkor han ser vara poetens skyldighet mot poesin, nämligen att ”leva frågan om världen och att uthärda dess svar”. Poeter är knappast, som William-Olsson menar, ensammare än andra.

Essäer

Jan Olov Ullén