ÅSIKT

Här får man till och med möta sig själv

Konst: MEETING PLACE. North-european contemporary art

1 av 2
Konstverk av August Künnapu.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett av verken på den stora samlingsutställningen Meeting Place, med yngre konstnärer från Sverige, Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen, heter förvirrande nog Meeting Point. En grusig film med en grupp män som möts utan att riktigt mötas. De står i en cirkel och liksom laddar, väger, finns till och ser på varandra. Litauern Arunas Gudaitis skildrar en skrumpnande kultur där muskler räknas mest och där manlighet fortfarande är så okomplicerad att den kan mätas där, i cirkeln med andra män.

Det är inte bara likheten i titeln som gör verket till en inkarnation av hela utställningen utan ett tema som den delar med många verk: både relationer och könsidentiteter diskuteras av flera konstnärer, ofta i en fragmentariserad form. Hungern efter verklighet, som varit så stark i konsten (och inte bara där) det senaste året, är omättad. Men formen är inte alltid verklighetslikt dokumentär, snarare är den närsynt utsnittad eller hårdragen med sagans och det absurdas hjälp.

När så många som 31 konstnärer från så - trots allt - skilda kulturer ställer ut, är det förstås vanskligt att säga något sammanfattande. Det som är mest positivt med Meeting Place är en ihärdig, tålmodig lågmäldhet. Provokationerna uteblir. Utom möjligen i norska Anne Klovnings fall: det är hennes video och fotografiska svit som starkast utsätter betraktaren för sig själv. När konstnären strippar framför en bil och förvandlar sig till både någon mycket annorlunda, ett djur framför bilens lyktor, med ficklampan som ett verktyg att både rikta blicken och hålla den borta - är hon förstås både ett offer och ett starkt subjekt, medan betraktaren bär både skuld och oskuld.

Seendet är både en exploatör och ett vapen som kan vändas mot vem som helst. Med en blinkning till Antonionis Blow Up har finske Miklos Gaál förstorat upp detaljer ur ett stort fotografi föreställande en havsvik. Badande människor, suddiga båtar, obegripliga delar av ett helt. Betydelser förskjuts åt flera håll och de kraftiga förstoringarna frestar med ett skimrande, onåbart, kontur- och sammanhangslöst nu.

Fragmentet, upprepningen och det absurda kännetecknar flera verk, som till exempel Anna Perssons Domestication - där det tämjda, det hemska tryckts upp i form av medaljongformande kärlekstexter på en tapet, målats som silhuetter av människor som plattats ut mot varandra, eller filmats som en helt vanlig armbrytning - och Pia Königs Placebo - ett skåp fyllt av kopierade vardagsföremål, ett urval eventuellt fungerande substitut. Medan letten Andris Vitolis deliriska målningar av före detta framtid - industriella byggnader som tjänat ut, föredettingar i symbolernas värld - pekar förbi motivet och vidare till de möjligheter som finns för ett måleri som förmår utvecklas med hjälp av andra konstarter, framför allt fotografiet.

Utställningsplatserna är visserligen två, men Blå stället i Angered fungerar mest som ett skyltfönster för den större utställningen i Rydal. I ett nedlagt spinneri söder om Borås som blivit museum har man funnit en bra plats (bortsett från att det är svårt att ta sig dit): dels förhåller sig ett par konstnärer till tyget som material - John Kåre Rausteins ironiska Iron Man, Laura Stasiulytes inverterat kreativa Carpet, Raimundas Krukonis Flags - dels speglar den västkustska landsbygden en del av Europa som inte är vare sig särskilt tättbefolkad eller särskilt storstads-urban. Utställningen synliggör konstens globalisering - här är nationerna och dess tänkta särdrag frånvarande - och måhända dess regionalisering.

Konst

Ulrika Stahre