ÅSIKT

Fega skäl för ett fegt krig

Torsten Kälvemark om Irakdebatten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Stockholm i lördags.
Foto: URBAN ANDERSSON
Stockholm i lördags.

De som gärna vill ha ett krig mot Irak för nu en oreflekterad argumentation mot oss som deltog i den stora demonstrationen den 15 februari ( Maria Carlshamre i Dagens Nyheter är själva inkarnationen av denna vulgärdebatt). Det påstås att vi med våra fötter röstar för Saddam Hussein och att vårt engagemang för en fredlig lösning absolut inte förtjänar någon respekt.

Det finns säkert mycket som tål att diskuteras kring den antikrigsstämning som uppenbarligen präglar folkets djupa led i samtliga Europas länder. Men när man drar alla krigsmotståndare över en kam och vägrar inse att motiven är lika komplexa som skiftande har man i själva verket abdikerat från en rationell debatt.

Själv är jag ingen principiell pacifist. Jag anser, i likhet med EU:s ledare, att våld kan vara en sista utväg för att nå det som inte på annat sätt kan nås. Men motståndet mot den hittillsvarande amerikansk-brittiska strategin har, åtminstone hos mig, flera orsaker.

En rör själva våldsanvändningens etik. Det är en truism att det ur etisk synpunkt finns rättfärdiga krig som förs med orättfärdiga metoder. De allierades kamp mot Hitler var rättfärdig men terrorbombningarna i Dresden och Hamburg var orättfärdiga. USA:s kamp mot Japan var rättfärdig men slakten och sönderbränningen av civila i Hiroshima och Nagasaki djupt orättfärdig.

Ett krig mot Irak planeras dock helt med den feghetens strategi som nu råder i Pentagon. Hellre femtio döda irakiska civila än en enda allierad soldat, det är själva utgångspunkten. Ett regn av påstått smarta bomber (som ändå inte är tillräckligt smarta för att skilja mellan militärer och civila) ska bana väg för en bekymmersfri invasion. Det talas redan öppet om antalet missiler som de första dagarna ska regna ner över halvcivila mål som kraftledningar och industrier. Splitterbomber kommer att användas. Det är i grunden samma förakt för en främmande lokal befolkning som i slaget vid Omdurman för 105 år sedan.

En andra invändning är krigets egentliga mål. Målet är ändå inte bara avväpningen av Saddam Hussein, hur mycket man än upprepar detta mantra. Det handlar inte heller bara om olja, hur mycket man än påstår detta. Agendan styrs ytterst av viljan till en förändrad verklighet i Mellanöstern.

Det oetiska i denna förändringsvilja är att den är ensidig. Den vill operera bort en varböld men lämna en annan åt sidan. Om man nu planerar att sätta in amerikansk och europeisk militär i Mellanöstern så vore det ju ett utmärkt tillfälle att också skicka några tusen soldater till gränsen mellan Israel och Palestina för att där skapa fred. Främmande trupper är ju vad de förtryckta palestinierna i åratal bett om. Alla vet ju dessutom att det är den palestinska konflikten, snarare än Saddam Hussein, som är terrorismens egentliga grogrund.

Denna rimliga symmetri är en förbjuden synpunkt i Amerika. Lyckligtvis har ändå EU:s ledare i sitt Brysselbeslut påmint om hur våldets karta egentligen ser ut i regionen.

Just and Unjust Wars är en klassisk bok som 1977 skrevs av den amerikanske filosofen Michael Walzer. Nu läser jag en intervju med honom där han säger att det förvisso kan vara legitimt att strida för att undanröja kemiska och biologiska vapen i Irak. Samtidigt fruktar han att USA tänker använda oetiska metoder i en sådan attack - ett massivt bombande med liten risk för de egna soldaterna men stora risker för den irakiska befolkningen.

Liknande synpunkter har framförts av professor Martin Shaw, statsvetare vid University of Sussex. Han har i en uppsats talat om det moderna krigets "små massakrer" och han har pekat på det etiska dilemma som utgörs av den vidgade klyftan mellan antalet offer på den krigförande respektive den bombade sidan: "Om man betraktar Kosovo och ser att inte en enda västlig eller Natosoldat dödades av fientlig eld samtidigt som hundratals civila, både serber och albaner, dödades av bomber så finns det uppenbarligen ett problem."

Det är detta problem som åtminstone några av oss som demonstrerat har i huvudet. Vi väger etiska argument för och emot: å ena sidan Saddam Husseins onda avsikter, å andra sidan den nuvarande Washingtonregimens hyckleri och dolda agenda. Dessutom väger själva krigföringens form och dess internationella förankring tungt i mångas ställningstaganden.

Visst finns det en risk för att vi som marscherar mot kriget (i den form som George W Bush tänkt sig det) spelar Saddam Hussein i händerna. De som hade det moraliska modet att trots nazismens ondska protestera mot eldhavet i Dresden löpte ju en stor risk att uppfattas som Hitlers nyttiga idioter.

Efteråt vet vi att det inte var Dresdens civilbefolkning och kulturskatter som borde ha bombats. Det var järnvägen till Auschwitz som de allierade borde ha förstört.

Också den som tror på rättfärdiga krig måste fundera över metoderna. Och så länge som de egentliga målen för ett krig baseras på geopolitiskt hyckleri och dubbla eller dolda budskap är det omöjligt att ta ställning till om kriget över huvud taget är rättfärdigt. Det är också detta som demonstrationerna handlar om.

Torsten Kälvemark