ÅSIKT

Vad ikonerna gjort för oss

TORSTEN KÄLVEMARK om en unik konstskatt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Albert Engström i början av 1920-talet gjorde en resa till Ryssland kom han tillbaka med hänförelse över en ny konstart som han lärt känna. I boken Moskoviter från 1924 skriver han entusiastiskt om sin nyväckta fascination inför ikonernas värld, om deras utsökta färger och djärva linjespel.

Engström åkte till Mosk-va i sällskap med Olof Aschberg, ”den röde bankiren”, som efter revolutionen hade gjort affärer i Ryssland och som under den nya ekonomiska politiken kom att spela en rätt betydande roll i den unga Sovjetstatens affärsliv.

Också Aschberg var fängslad av den ortodoxa kyrkans religiösa bildvärld som dåtidens etablerade konstkritiker med ett visst förakt betecknade som ett förstelnat kopierande. Han skaffade sig tillstånd att köpa ett stort antal ikoner och inrättade en veritabel utställning i hallen på sitt slottsliknande hem utanför Paris. 1933 beslöt Aschberg att skänka sin samling till Nationalmuseum och han kom senare med ytterligare bidrag till denna unika kollektion.

Om allt detta berättar Ulf Abel i den magnifika resonerande katalog som han skrivit tillsammans med Vera Moore. Ulf Abel har länge varit ikonsamlingens vårdare och förste älskare. Som ingen annan i den svenska konstvärlden har han förstått att det har rört sig om en skatt som öppnar portar till både historia och nutid. Den visar bakåt mot den bysantinska konstens förbisedda storhetstid och den påminner om att ikonerna under den så kallade modernismens tidevarv har gett inspiration åt en konstnärlig gestaltning i vitt skilda former, också bortom måleriet.

Att den ryska moderna konsten från 1900 och framåt hämtat inspiration från ikonernas färger och former behöver knappast påpekas. Att Andrej Tarkovs-kij ägnat en av sina största filmer åt ikonmålaren Andrej Rubljov är naturligtvis ingen tillfällighet, särskilt inte som hans syn på konstens uppgift i stor utsträckning tycks sammanfalla med den som Rubljov och medeltidens ryska målare representerade. Att moderna tonsättare som Arvo Pärt och John Tavener komponerar omgivna av ortodoxins heliga bilder är också signifikant.

Men på svensk mark tänker man kanske ändå främst på ikonernas betydelse för Gunnar Ekelöf och hans diktning. Han stora intresse för ikoner väcktes enligt Ulf Abel just vid ett besök i Aschbergs franska hem. Senare i livet skriver Ekelöf till litteraturvetaren Leif Sjöberg:

”Om du vill ha något att leva på så lär av de ryska och tidiga bysantinska ikonerna ? Det finns mycket av teologi och dogmatism i dem, men en bra ikon är något sublimt. Du har understrukit musikens påverkan på mitt författarskap; påverkan från dessa visionära målare är måhända större.”

I den här boken hittar man också en av de ikoner som inspirerat Ekelöf till ett av hans egna sublima verk, dikten om Joachims och Annas möte i Sagan om Fatumeh. Och det är bara en av samlingens drygt 320 nummer. Inte alla är av den kvalitet att de kanske inspirerar till stor dikt, men alla har något att berätta om en tro som bland annat handlar om att också en träbit med färg kan bli en helighetens förmedlare.

För det handlar ju i de flesta fall om en noga utvald träplatta som verkets grund. Det intressanta med den här katalogen är att man också vetenskapligt bestämt de trädarter som fått leverera virket. Det visar sig att de ikonmålare som finns representerade i Nationalmuseum i två fall av tre valt lind, ett träslag med de rätta hårda egenskaperna.

Kunskapen om de material som gör att konstverket kan bestå i många hundra år skaffar man sig inte på en kafferast. Det är heller ingenting lättköpt att lära sig behärska givna former utan att hemfalla till det själlösa kopierande som 1900-talets konstnärliga evolutionister anklagat ikonmålarna för. Men, för att anknyta till Gunnar Ekelöf, den som behär-kar både material och målningens andliga dimensioner kan verkligen åstadkomma något sublimt.

Ulf Abel och hans medarbetare måste ha tack för sin outtröttliga strävan att visa på detta faktum.

Konsthistoria

Torsten Kälvemark