ÅSIKT

Rakt ner i lyxen

KRISTIINA KYANDER går under jorden med Köpenhamns nya t-bana

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Underjorden utövar ingen farlig lockelse i Köpenhamn. Och Luc Besson hade knappast kunnat spela in Subway i Köpenhamns nya Metro. Den lämpar sig inte för vild flykt undan lagen, inte ens som värmestuga för vilsekomna. För varje vrå är upplyst, ända ner i tunnlarnas djupaste del, och om faran ändå skulle uppenbara sig finns en nödutgång på var tre-hundrade meter. Tryggheten gestaltad i den superfunktionella arkitekturen innebär att varje människas ansiktsuttryck är avläsbart, och allt som sker inom hörhåll.

Arkitekten Nille Juul-Sørensen har sedan 1994 lett 30-talet medhjälpare i arbetet med underjordens och förflyttningens arkitektur i sex stationer i Metrons första etapp. Fem stationer finns ovan jord, med raffinerade små glasbyggnader, längs smala upplyfta spår för förarlösa tåg. Ändhållplatsen är den jättelika nya stadsdelen Ørestad, med arkitektoniska storverk ännu bakom byggställningarna. I de tre planerade etapperna, som år 2005 fullbordar sträckan mot flygplatsen, är satsningen på arkitektur påfallande. Varje detalj genomdesignad och påkostad ner till minsta skruv.

Ett jättelikt cirkulärt hål i gatan lyser, öppet för att sluka eftermiddagsrusningen. Paradstationen finns strax utanför Magasin du Nords entré vid Kongens Nytorv. Den cirkelformade granittrappan leder ner i underjorden, de enda överbyggnaderna består av hissburen i glas, M-skyltcylindern och ljusintagen i form av asymmetriska prismor.

Det är inte Metrons bästa årstid, dagsljuset har knappast funnits sedan invigningen i slutet av oktober. Och ingen har ännu sett ljus och färgeffekterna genom glasprismorna spela i metrohallen.

Det sammanflätade systemet av rulltrappor tillåter en att ohämmat betrakta människors ansikten. Rummet ser ut att vara gjutet i ett stycke och nersänkt som ett stående metallskrin i jorden; en dramatisk kontrast mot de diskreta ingreppen ovan jord. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån; framtida ändringar är omöjliga att tänka sig. Ljusskyltarnas röda budskap accentuerar de grafiska skiftningarna i graniten och stålet som klär in det schaktlika rummet.

Konstnärlig utsmyckning är utesluten och reklamen diskret undanstädad till digitala skärmar på väggen bortom spåren, i sin tur avstängda med skjutdörrar i glas. Samma grundkomponenter upprepas, med dramatiken nedtonad, i de mindre stationerna. Framför informationsväggen av rostfritt stål, i den obemannade entréhallen som också leder till varuhusets nedre plan, pågår ett förvirrat letande efter växlingsautomater och uppgifter om korrekta biljettpriser.

Med storstadssymbolen tunnelbanan vill Köpenhamn, med sin kungliga prägel även på innerstadens borgerliga bebyggelse, förverkliga drömmen om att bli en ”riktig” storstad i stål, glas och metallhalogenljus. I dag är den en lyxbetonad lösning av innerstadens trafikproblem, vid första bekantskapen överraskande kontrast till pølsemand, Tivoli och Christiania.

Resan och rörelsen är medskapande i upplevelsen av rytmen i arkitekturen med de sinnrika upprepningarna av byggkomponenter. Formen som följer i den danska traditionen bär tydliga spår av fascination inför tekniken och framtiden.

Kristiina Kyander