ÅSIKT

Kvinnor som vågar, kvinnor som spyr

1 av 2
Irving Penn: "Dancer".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Irving Penn har alltid fotograferat kvinnor: porträtt, mode och dokumentär. När Dansmuseet nu visar ett urval av hans Earthly Bodies (1949-50) och Dancer, som han gjorde nästan 50 år senare med den fylliga dansaren Alexandra Beller, är dansvärldens anorektiska kroppsideal fjärran.

Penns estetik är som alltid elegant, koncentrerad och formfull-ändad. Utställningstexten talar om att bilderna utmanar konventionella uppfattningar om skönhet och kvinnlighet. De svällande vita kvinnokropparna i Earthly Bodies är stiliserade och abstraherade. Där finns inga ansikten, bara identitetslösa kroppsdelar. Ofta är skötet i fokus. En kvinna ligger på sidan, den utfrätta vitheten skapar en gloria längs kroppens kontur. Det är vackert - men inte utmanande.

Det är däremot bilderna av Alexand-ra Beller. Hon visas naken i helfigur, när hon lutar huvudet bakåt, blottar halsen, spretar med tårna, tar spjärn med händerna. Håret döljer ansiktet, hon är nedböjd och bortvänd. Ändå finns en rå sexualiserad styrka där, som om Beller egentligen skiter i om någon betraktar henne eller inte. Bara på en bild möter hon betraktarens blick. Hon håller behagfullt upp sitt hår, med armarna bakom huvudet.

En bild av hustrun, Lisa Fonssagrives-Penn, återställer ordningen. Hon är påklädd, vacker, sval och trådsmal. Och hon inkarnerar det skönhetsideal som Penn var med och skapade under alla år som modefotograf för Vogue.

Samtidigt visar Kulturhuset den engelska dokumentärfotografen Felicia Webbs bilder. Under tre år har Webb följt sju personer med ätstörningar, Natalie är en av dem: "Jag har knarkat, testat farliga sporter och varit arbetsnarkoman men jag har aldrig hittat någonting som slår anorexin när det gäller att blockera känslor som är outhärdliga."

Janine är bulimiker, de andra anorektiker. Självsvält är en extrem i en kultur där kontroll av den egna kroppen är norm. Bulimi förknippas däremot med att tappa kontrollen och blir bara äckligt.

Det är svartvita vardagsbilder: Janine kräks, böjd över toalettstolen, Natalies tunna kropp flyter i badkaret, Marie omfamnas av sin man Kerry i sovrummet. Alla talar de om självhat. Det där hatet som är starkare än allt annat och som riktas inåt. Livet reduceras till en sak: äta eller inte äta. Alla andra smärtor försvinner.

Fotografi

Lena Sohl