ÅSIKT

Snacka 4-ever?

LENA SOHL om hjälpen till människohandelns offer: Det behövs pengar - också

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Oksana Akinsjina och Elina Beninson i Lukas Moodyssons "Lilja 4-ever".
Foto: SONET FILMS
Oksana Akinsjina och Elina Beninson i Lukas Moodyssons "Lilja 4-ever".

Regeringen satsar 325 miljoner kronor på samordning av de nationella narkotikainsatserna. När Thomas Bodström får frågan om han kan tänka sig en liknande mobilisering mot handel med kvinnor och barn blir svaret: "Ja, kanske det, men det behöver ju inte ske på exakt samma sätt. Det är redan minst lika många ministrar inblandade i arbetet mot trafficking."

Men det är inte minist-rar som ska ta hand om traffickingoffers trauman eller bedriva spaningsarbete mot människohandelns organisatörer. Det är socialarbetare och frivillig-

organisationer som stöder, poliser som utreder. Det kostar pengar. Pengar som ingen är intresserad av att betala i dag.

När Sverige riktar bistånd kräver vi att mottagarlandet ska göra något för människohandelns offer, men hemma i Sverige verkar det omöjligt att öronmärka pengar. En ny brottsrubricering, männi-skohandel för sexuella ändamål, infördes förra året. Annars handlar regeringens arbete främst om att informera: konferenser, kampanjer, seminarier, handlingsplaner. Inget fel i det, men det räcker inte för att föränd-ra vardagen för de kvinnor och barn som blivit handelsvaror.

I vår ska riksdagen ta ställning till en proposition om hur offren ska få stöd. Regeringen vill att de ska få tillfälliga uppehållstillstånd för att kunna vittna i rättegångar och hjälpa polisen med utredningar. Men utan pengar - inga utredningar. Kortvariga projekt och enskilda engagerade utredare - så ser polisens arbete mot människohandel ut. Vid årsskiftet tog projekttiden slut för den traffickinggrupp som under knappt ett år funnits i Stockholm. Ärendena blir som alla andra - samtidigt som en utredning som lades fram i veckan visar att polisen är dålig på att prioritera brott som rör människohandel. När en åklagare nyligen begärde hjälp för att gå vidare i ett ärende med flera kvinnor och organisatörer inblandade blev det nej från polisledningen.

Situationen för de prostituerade är inte bättre. Drygt fyra år efter att sexköpslagen trädde i kraft saknas fortfarande sociala insatser. Prostitutionsgrupperna i Stockholm, Göteborg och Malmö ska slussa vidare dem som vill lämna gatan. Men till vad? Det finns inga behandlingshem. Tre stödpersoner på Pros-centrum i Stockholm, det är allt. Och det är helt otillräckligt.

Prostitutionsgrupperna i Stockholm, Göteborg och Malmö är helt eniga med Socialstyrelsen, som skriver: "De sociala insatserna för kvinnor och män behöver med andra ord stärkas, mycket mer än vad Socialstyrelsen haft resurser till under de senaste åren. [...] Det är angeläget att kriminaliseringen av sexköp följs av rejäla satsningar på det sociala arbetet gentemot såväl köpare som säljare."

Skillnaden mellan det politiska intresset för trafficking och prostitution och polisens och socialtjäns-tens resurser är obehagligt stor. Staten lägger ansvaret på kommunerna, men i den kommunala budgeten är prostituerade knappast de som prioriteras först.

Thomas Bodström, Anna Lindh, Jan O Karlsson och Margareta Winberg frågade i en debattartikel i slutet av januari vad Sverige kan göra för verklighetens Lilja. Jävligt mycket, faktiskt. Om de menar allvar är svaret självklart: Satsa de pengar som krävs.

Och öronmärk dem.

Lena Sohl