ÅSIKT

Teaterutopi om världens barn

TOVE ELLEFSEN LYSANDER om Barn- konventionen på Orionteatern

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Tove Sahlin, Dag Andersson och Martin Hasselgren i ”Barnkonventionen”.
Foto: MARTIN SKOOG
Tove Sahlin, Dag Andersson och Martin Hasselgren i ”Barnkonventionen”.

I slutet på Orionteaterns Barnkonventionen sitter man och hoppas på att få se listan på de länder som har ratificerat FN:s barnkonvention av 1989 - och de som inte har gjort det. Till de senare hör främst USA, som har dödsstraff för barn under arton och ingen avsikt att förbjuda det.

Nu har regissören Lars Rudolfsson och hans lysande ensemble på nio mimare inte lagt föreställningen på en så politiskt konkret nivå, inte ens vad gäller missförhållanden för barn i konventionslandet Sverige.

I stället är det som om konventionstextens juridiskt formaliserade språk - artiklarna läses före eller efter olika scener - har fått diktera även spelets lyrisk-metaforiska abstraktionsnivå. Och samtidigt som man som åskådare oupphörligen fascineras av spelet på den smala scenen där musik, ljus och skugga hela tiden agerar med, tvingas man också ställa frågan: Vad är ett barn egentligen? I konventionens mening människor som inte har fyllt arton. Men i konstnärlig mening? Vad är barnslighet? Hur förvandlas redan vuxna kroppar? Hur kontrasteras barn och vuxenhet?

Lars Rudolfsson och hans ensemb-le arbetar bitvis med en barnslighet som i hög grad sitter i kläderna, signerade av Kersti Vitali.

I andra aktens långa scen om trafficking kontrasterar flickornas för stora skor och utvuxna klänningar med hallickarnas smokingar. I den scen där gatubarn rekryteras till soldater står officerens guldgalonerade uniform mot barnens snudd på sparkdräkter.

Uppgiften Orionteatern har ställt sig är lika angelägen som svår: att förvandla Barnkonventionens utopi om rättvisa och ett värdigt liv åt all världens barn till teater. Men föreställningen lider i någon mening av samma svaghet som konventionen, när den med välvillig idealism ser barn med vuxna ögon. När Barnkonventionen hittar ett språk, en metafor bortom realismen och gestaltar barn som katter, hundar, ja även som råttor i fängelsehålan, får föreställningen en poetisk kraft som låter oss ana något om barns verkliga villkor i en våldsam värld.

Teater

Tove Ellefsen Lysander