ÅSIKT

Öga för Rousseau

CLAES WAHLIN om Jean-Jacques Rousseau – genomskinlighet och hinder

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jean Jacques Rousseau.
Jean Jacques Rousseau.

Det finns enstaka litteraturvetenskapliga verk som inte bara höjer sig ur mängden, utan dessutom lever ett betydligt längre liv än de flesta andra. Erich Auerbachs och Ernst Robert Curtius är några bemärkta exempel från förra seklet. I fallet Auerbach dröjde det exempelvis ett halvt sekel innan någon kritik av betydelse riktades mot dennes inte minst i Sverige så inflytelserika Mimesis från början av fyrtiotalet.

Schweizaren Jean Starobinski är en annan av dessa giganter; litteraturvetare, idéhistoriker och psykiater, med en diger produktion bakom sig, främst om franska författare. På svenska finns redan Montaigne i rörelse från 1982 (sv. övers. 1994) och nu hans kanske mest kända verk, Jean-Jacques Rousseau - Genomskinlighet och hinder, som gavs ut första gången 1957 och i en andra, utvidgad upplaga 1971.

Boken om Rousseau är av det slaget att det är svårt, om inte än så länge praktiskt taget omöjligt, att läsa Rousseau utan de välslipade glasögon Starobinski förser oss med. För det handlar om blicken, Rousseaus såväl som Starobinskis. Inte för inte heter Starobinskis samlade kritik Det levande ögat (L"Oeil vivant) och utifrån sin fenomenologiska bakgrund söker han så att säga se vad det är Rousseau i sina böcker ser.

Känt långt in i karikatyrens genre är Rousseaus längtan tillbaka till ett förciviliserat samhälle, hans vurmande för ett mänskligt naturstadium där inget dolde kommunikationen mellan människorna.

Rousseau levde i ett slags interregnum, den tid mellan den absoluta monarkins avtagande och innan den politiska människan - medborgaren - ännu etablerat sig som en självklar samhällelig existensform. Under senare delen av 1700-talet och en bra bit in på 1800-talet kommer åtskilliga tänkare att beklaga sig över den tudelning individen drabbas av; arbetsfördelningen och individen som politisk representant får inte bara romantiker att nostalgiskt se tillbaka till en tid då subjektet var helt och odelat.

Genomskinligheten i Starobins-kis titel handlar om Rousseaus längtan efter en omedierad kommunikation. Självbiografin Bekännelsers berömda öppning, där Rousseau annonserar att han just är i färd med ett företag som ingen annan har gjort, nämligen att visa upp en människa - sig själv - i hela sin nakna sanning, är en strävan efter en gemenskap utan hinder. Men hind-ren tycks oöverstigliga. Människor missuppfattar honom, förvränger hans yttranden, begriper sig inte på hans böcker och rent av förföljer honom. Starobinski visar hur Rousseau snarare än att iaktta världen med någon neutral blick, i stället ständigt ser sig själv. Rousseau hamnar i en ond cirkel, sökandes efter den totala friheten stänger han in sig i en allt trängre bild som till slut bara rymmer Jean-Jacques Rousseau själv.

Starobinski följer Rousseaus texter tätt inpå, ser hur tidsandan färgar dem och hur texterna är ett försök hos Rousseau att skapa sig själv. Fylld av iakttagelser och miniessäer - som det sjunde kapitlet om självbiografi, ett avsnitt som borde vara obligatorisk läsning för varje författare av och om biografier - är denna bok inget mindre än ett storverk. Efter denna går inte Rousseau längre på alla fyra, som han gjort i karikatyrerna genom århundraden. Han må lida och ha fel på alla möjliga sätt, men han står upprätt och förtjänar att mötas av allas vår blick.

Litteraturvetenskap

Claes Wahlin