ÅSIKT

Dödsmässan

JOHN PETER NILSSON ser en kulturepok gå i graven

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En epok är över. Årets konstmässa som öppnade i onsdags kväll är den sista i Sollentuna. Nästa år flyttar mässan till Älvsjös mässhallar och kommer att hållas parallellt med den redan återkommande antikmässan.

Men har den s k Stockholm Art Fair en framtid? Sällan har jag upplevt en sådan dyster stämning som på mässans öppningskväll. Jag minns det glada 80-talet när prinsessan Christina invigde mässan och museichefer och gallerister glänste vid sidan av nyrika konstsamlare. Och konstnärerna satt i baren, nöjda och belåtna av att inte behöva plocka upp smulorna utan faktiskt kunna bjuda laget runt. Flera gånger om.

Numera finns det knappt några gallerier överhuvudtaget på konstmässan. Inte ens i den illa beryktade Hall 1 där affischer en gång i tiden kunde säljas som originalkonst. Även nasarna har flytt fältet.

I stället är det organisationer, konstskolor och andra ideella sammanslutningar som dominerar. Svensk socialdemokratisk konstpolitik kan vara stolt. Gallerierna är borta och i stället kan den gamla folkrörelsen Konstfrämjandet agitera igen: "Konsten - en allemansrätt!".

Visst, det låter sig sägas. Men det ekar ihåligt. Jag saknar galleristernas galna upptåg. De seriösa galleristernas upptåg. Visserligen är tiderna inte de bästa just nu, men lite mer fantasi än bara att visa upp lagret av konst tycker jag nog att de kan prestera. Det är någonting som håller dem tillbaka. I år har några valt att satsa sina pengar på en parallell konstmässa i New York.

Det är dock inte hela sanningen.

Konstklimatet i Sverige är bedrövligt. Konstpolitiken har gått i stå och det märks över hela fältet. Konstnärer flyttar från landet och museer och konsthallar sitter med allt lägre anslag. Gallerier (och konstnärsorganisationer) vill föra en dialog angående skatt på försäljningar etcetera. Som svar får man att det ska vara gratis inträde på statliga museer.

Det är sympatiskt att inte betala någonting för att se på konst - en allemansrätt, eller hur!? Men varför gäller det inte teater, opera eller filmer? Ja, varför inte åka gratis på tåget? Vad jag vet äger vi, folket, fortfarande SJ precis som vi äger Moderna museet.

Konstsverige talar unisont om bristande visioner. När konstmässan bjuder på sponsrad gin och tonic utanför barnverkstan blir det som ett underjordiskt påstående i sig självt: barn och sprit, ett desperat inlägg i samhällsdebatten?

Den polska satsningen på årets konstmässa är ett annat exempel. Jag gillar Polen - men varför Polen just nu? För att förstå måste man titta på finansieringen av utställningarna. Det är inte polska staten eller polska råkapitalister som betalar för synligheten. Pengarna kommer ytterst från Sverige och är en del av svensk kulturpolitik för att stärka Sveriges roll i Östersjöregionen. Tyvärr lyckades vi dock inte sälja några Jas-plan.

Konstmässan styrs inte av några marknadskrafter. Då måste man åka till New York, Basel eller Köln. Den sista mässan i Sollentuna framstår i stället som ett korporativistiskt monument över den svenska kulturmodellen. I budgeten för den ideella konstorganisationen i Västernorrland ingår att delta på Konstmässan i Stockholm. Varför? För att synas och bekräfta sin verksamhet. För vem? För bidragsgivarna.

Det är två världar som möts på konstmässan. Antalet kommersiellt seriösa gallerier är mindre än någonsin. I stället är det den kommun- och statsunderstödda verksamheten som tagit över. Jag tycker uppriktigt synd om de många duktiga galleristerna i vårt land. De är värda en mycket bättre mässa, även om det är de statligt budgeterade verksamheterna som betalar deras närvaro.

John Peter Nilsson