ÅSIKT

Hur löjliga var preciöserna?

MAJA LUNDGREN om en förtalad kvinnorörelse

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ordet preciös betyder numera förkonstlad, affekterad. Motsatsen till preciös är naturlig, livlig och enkel. En sprayad tallbarrsdoft på en toalett är preciös. Ju värre lukten före sprayet är, desto preciösare är tallbarrsdoften.

Ordet används i dag mest om litterära stilar som anses vara för koketta. "Det där är lite väl preciöst", säger man om en stil som kråmar sig, anstränger sig för mycket.

Skogen är aldrig preciös, inte ens om den har dynghögar där det växer blommor. Därför går det att längta till skogen, och den som vill skämta med skogen kan ha med sig en sprayflaska med tallbarrsdoft.

Från början var preciositeten annorlunda än vad den beskrivs som i dag. Det var en rörelse som uppstod under speciella omständigheter.

Det var på sextonhundratalet i Frankrike. Det började med att en grevinna ogillade den råa jargong som den franska adeln höll sig med. Hon hette Cathérine de Rambouillet, kom från Italien och var tolv år då hon giftes bort med en fransk markis. De fick åtta barn, varav ett döptes till Julie. De var svindlande rika, vilket möjliggjorde fortsättningen på denna historia: Cathérine de Rambouillet började studera, hon blev lärd. Sedan öppnade hon en "blå salong" i ett palats som hon hade ritat själv. I salongen tog hon emot lärda och spirituella damer och herrar som kollektivt odlade ett minst sagt udda språk: det preciösa. Den blåa salongen var på en gång en språklig experimentverkstad och ett ställe där man utvecklade "galanteri" - ett förfinat och flirtigt förhållningssätt mellan könen.

Musik döptes om till öronparadis. Ögonen kallades själens spegel. Näsborrarna blev hjärnans slussar. Tänderna döptes om till munnens möblemang.

En del preciösa uttryck har gått in i språket, via översättning har de kommit in i svenskan: entusiasmera och bravur. Några uttryck har däremot inte kommit in i svenskan, till exempel: "bli en kanalje på grund av inflytande av andra kanaljar" (s"encanailler).

Julie, Cathérine de Rambouillets dotter, lät sig uppvaktas i över elva år i sin mammas blåa salong innan hon gifte sig. Julie var preciös i bemärkelsen dyrbar, kysk (ordets ursprungsbetydelse). Hon klädde ibland ut sig till herdinnan Astrée, en figur ur en barock roman från tiden, skriven av baron d"Urfé. Romanfiguren Astrée lät sig uppvaktas i tretton år, Julie i elva. Julie lät sig även avmålas utklädd till Astrée.

Hennes uppvaktare samlade en massa dikter i en bok som kallades Girland till Julie, för att hon skulle bli glad och falla till föga. I Girland till Julie lät han olika poeter som besökte den blåa salongen skriva hyllningsdikter till Julie. (Dikterna är gans-ka stela). Samlingen överlämnades så småningom under högtidliga former till föremålet för beundran. Utöver detta skrev adelsmän och adelsdamer hyllningar till varandra överhuvudtaget.

Egentligen var ju äktenskapen inom adeln på den tiden rena resonemangspartier, det handlade om två namn och två förmögenheter som skulle pusslas ihop så att summan blev ännu finare och ännu rikare än delarna. Preciositeten var en invändning mot detta, i första hand en ansats att göra kvinnorna till något mer än handelsvaror. Sederna skulle förfinas. Cathérine de Rambouillets blåa salong var startskottet. Sedan spred sig preciositeten som en löpeld. Samtidigt uppstod många tankar om hur äktenskapen egentligen borde ordnas - det fanns preciöser som menade att det skulle röra sig om tillfälliga kontrakt. Andra tog efter Julie och lät sig uppvaktas i evigheter.

Klädda i så kallade negligéer tog de emot på pampiga sängar i alkover som bars upp av förgyllda pelare. Utrymmet mellan sängen och väggen kallades för "gränd". I gränden fick besökaren ("alkovisten") slå sig ner, och han måste kunna tala det preciösa språket. Ibland begav sig preciöserna ut på stan med mask för ansiktet. Mask kallades "nyfikenhetsattiralj". Det hela väckte stor vrede och oro bland många män. Preciöserna anklagades för kärleksvägran och pryderi. Andra män verkar ha deltagit i det hela med ett slags förtjusning, ibland lite ironisk.

"Det föddes år sextonhundrafemtio

och överrumplade alla och envar.

Ty jag har många vittnesbörd om

att det var det sista man väntat sig.

Det var kvinnor som födde fram det."

Så skrev en Sieur de Somaize i komedin Le Procès des Prétieuses, 1660.

Barocken svepte redan över hela Europa. Det fanns förebilder till det preciösa språket. Gåtor, rebusar och språkexperiment förekom. Det som var nytt i Frankrike vid den här tiden var uppkoms-ten av lärda kvinnor. De lärda var emellertid inte alltid preciösa. De tycks inte alltid ha kallat sig så själva. Och de som kallade sig preciöser var inte alltid lärda. Det råder en ganska stor förvirring. Mycket beror på att "preciös" snabbt blev ett skällsord.

De galanta damerna övertog den medeltida diktens kvinnodyrkan. De ideala egenskaperna var skönhet, dygd, ödmjukhet och godhet. Kvinnan stod i den höviska dikten lite närmare Gud, och det var hennes uppgift att komma med frälsning åt mannen, som beskrevs som lite mer rå. Kvinnan hade en förädlande uppgift. Till och med en barbar blir kristen när han ser henne, är en tanke som återkommer i den medeltida höviska poesin.

Preciöserna tog alltså över alla dessa egenskaper, men de la till kvickhet och lärdom. Skönhet, dygd, ödmjukhet, godhet, kvickhet och lärdom. Det var egentligen bara lärdomen som var kontroversiell. Kritiken mot kvinnlig lärdom pendlade mellan allt ifrån anklagelser om hermafroditism till det lite mildare påpekandet att lärdomshögfärd bör undvikas. Både manliga och kvinnliga skribenter från tiden tar avstånd från lärdomshögfärd. "Jag vill att man ska kunna säga om en person av mitt kön att hon vet hundra saker som hon inte skryter med", skriver till exempel Madeleine de Scudéry i romanen Clélie, som hon skrev under sin bror Georges namn.

Georges bidrog också, syskonen reste och skrev tillsammans under några år. Ibland är det svårt att veta vad som är Georges och vad som är Madeleine.

Madeleine de Scudéry var en av de kvinnor som besökte den blåa salongen och som sedan öppnade egen. Under intryck av de barocka romaner som florerade - framför allt Astrée - skrev hon och Georges flera romaner. Den mest omtalade är Clélie.

Clélie är ett jätteepos på över åttatusen sidor, som är mest känt för att Mlle de Scudéry där beskriver Landet Ömhet. Hela galanteriet vecklas ut i romanen. Landet Ömhet har en huvudstad som heter Kärlek vid sjön Begär. Huvudstaden ligger i närheten av Farliga Havet, men långt från Likgiltighetssjön. Erotikens alla procedurer för att undvika Likgiltighetssjön, och närma sig Farliga Havet men inte trilla ner i det, beskrivs i Clélie. Det är också en nyckelroman där adelspersoner från sextonhundratalet porträtteras. De är ofta rätt idealiserade, får man anta. En person kan sålunda beskrivas som "vacker, dygdig men inte pryd, bildad men inte lärdomshögfärdig". Alla de önskvärda och ibland kontroversiella egenskaperna, samt galanteriets alla regler, beskrivs på åttatusen smått mögliga men (så långt jag har läst) häftiga sidor. "Det är sant, svarade Artemidore, att det blir många gräl när man älskar en stolt skönhet. Men Amilcar, vad försoningarna blir ljuva! Vilket nöje är det inte när en person som är förmögen till både kärlek och stolthet ångrar sig, och sedan ångrar att ha ångrat sig!" skrev Madeleine (eller Georges?) de Scudéry.

Två andra lärda kvinnor jag bara nämner i förbigående är Mme och Mlle Déshoulières, mor och dotter. Båda skrev fina dikter. Bland annat skrev modern en ljuv kärleksdikt till sina fyra barn, och en parodi på författaren Racine, som hon uppenbarligen hatade. Dottern Déshoulières skrev bland annat kärleksdikter till en Monsieur Coze. Det var hennes trolovade som dog ung i något av alla de krig som pågick. M. Coze döpte hon i dikterna till Tirlis, själv kallade hon sig Iris.

De löjliga preciöserna är en pjäs som har slagit fast den betydelse vi i dag ger ordet preciös (parfymerad, affekterad). Molière menade att man skulle "kalla en katt för en katt". I princip har han rätt, även om det inte är fel att kalla musik för öronparadis, eller M. Coze för Tirlis.

Det löjliga med preciositeten var egentligen inte det poetiska experimenterandet. Det löjliga var när galanteriet utvecklades till falskt smickrande gentlemän å ena sidan och hycklad oskuld å den andra. "Tillfredsställ denna stols längtan efter att ta emot er, jag ber." Tjänsteflicka döptes uppriktigt och cyniskt om till "bekvämlighet". "Bekvämlighet! Hämta min skönhetsrådgivare!" (=spegel).

Dessutom kunde piedestalen (kvinnodyrkan) inte alltid hålla för verkliga personer. Det är lätt att förstå varför preciöserna tilltalades av den. Men Mlle de Scudéry blev kraftigt angripen för sin påstådda fulhet, verkligheten kunde inte alltid leva upp till idealen, idealen kunde inte stå pall för raljerandet.

Någon som tog avstånd från kvinnodyrkan var Marie de Gournay, en anhängare till Montaigne. I sin Jämlikhet mellan kvinnor och män påstod hon att kvinnan egentligen inte är gudomligt överlägsen mannen. Det var redan år 1622. Sig själv beskrev Marie de Gournay så här: "Mina brister: jag har ett häftigt temperament, har svårt att glömma oförrätter, jag är rastlös och får ofta vredesutbrott." Rätt många som är sådär.

Maja Lundgren