ÅSIKT

Skrämmande, bra debut

TOVE ELLEFSEN LYSANDER om BAGDAD av Carl Hamilton

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Eva Melander som mamman i "Bagdad".
Foto: BERSA
Eva Melander som mamman i "Bagdad".

Ett skyddsrum där järndörren vaktas av en soldat. En växande osäkerhet: handlar det här om en övning, ett falsklarm eller om ännu ett schackdrag i det politiska nervspelet?

Med debutpjäsen Bagdad tar författaren och krönikören Carl Hamilton ett lika elegant som oväntat grepp om en situation som mycket väl kan äga rum i Bagdad just nu. Men i texten apostroferas staden bara helt kort.

Det vi får är "beredskapsteater" som mycket väl kunde ha utspelat sig i Stockholm på tidigt femtiotal om förespråkarna för byggandet av en svensk atombomb hade fått sin vilja fram.

På slutet av det kalla kriget var det som i dag låter som ren science fiction en central stridsfråga. I Hamiltons version har ingen lyckats hejda vansinnesplanerna och kriget dånar in över våra huvuden.

I Aliasteaterns nakna källarlokal på Hälsingegatan får även åskådarna känna på det stängda rummets klaustrofobi. Det flackande ljuset, tystnaden och mammans, Eva Melanders, stumma sorg över sitt döda barn - föreställningen i Rafael Edholms regi behöver inte tala högt om Bagdad.

Människorna där är sällsynt närvarande ändå. Det är även osäkerheten. Den lede fi har bomben, men har Sverige den? Måns Westfelts liberala Dagens Nyheter-journalist håller på spelteorin. Andreas Strindér är kommunisten som tror på en "absolut demokrati". Stefan Rylanders desillusionerade socialist bombar med arméns konservburkar medan soldaten, Jens Hultén, vrålar ut det militära etablissemangets övertygelse: Sverige har bomben - "den stora". Lede fi är chanslös mot tigern.

Det finns ögonblick - som under sångnumret med Meliz Karlges syndfulla filmstjärna - då föreställningen hotar med att kantra över i ren 50-tals- och Stockholmsnostalgi. Men den hämtar sig och får även humorn med sig på en skicklig balansgång mellan då och nu. Bagdad blir både en mycket sevärd "blågul kommentar" till det akuta världsläget och ett brott mot den tystnad runt svensk historia som normalt råder på teat-rarna.

Teater

Tove Ellefsen Lysander