ÅSIKT

Karusell med gnissel

Teater: THE DANNY CROWE SHOW av David Farr

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att vara med i tv tycks vara senaste opiet för de osäkra. Syns du - finns du. Det kan förklara nåt av dragningskraften som pratshower i tv har. I varje fall är det det som har utlöst mordet som lär ha begåtts strax före David Farrs komedi. Den presumtive mördaren är Peter ( Ståhl) som inget högre önskar än att synas i The Danny Crowe Show. Där också Lynette ( Andersson) skulle vilja visa sina ansenliga bröst.

Men på tv kommer de inte att synas. Ty problem uppstår när Peters pappa ( Jonson) stiger upp ur graven och tv-producent Miles ( Thorell) med före detta käresta Magda ( B Sundberg) märker fusket och trots närvaro av Peters väninna ( S Sundberg) börjar uppträda aggressivt. Vapen dras. Det ser hotfullt ut.

Och så är farskarusellen i gång. Med dörrslamrande och springande i trappor och hoppande ut och in genom fönster. Allt snabbt och högljutt och ibland saltat med kul repliker. Men hur roande? Egentligen.

Det finns nåt onaturligt skruvat i pjäskonstruktionen som inte blir bättre av att den bärs av roller där bara en eller två har trovärdighet nog att kunna bära nånting. Om inte yttre (episk) trovärdighet så åtminstone inre (psykologisk).

Dessutom är översättningen osmidig som en linjal. Och regin uppmärksammar inte ens så enkla fakta som att älskande brukar se på varandra när den ena plötsligt träder in i rummet där den andre är.

Det gnisslar alltså i farskarusellen. Inte för att aktörerna har brister. Utan för att stycket har det. Det är inte sannolikt på något plan. Utom möjligen det dekorativa ( Fröderberg).

Och det är väl ändå inte möjligt, ens i vår tid, att bara en dekor skulle kunna fungera som opium för de osäkra?

Teater

Mario Grut