ÅSIKT

Värsta grejen, typ

CLAES WAHLIN ser ilsken svensk dramatik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Noomi Rapace och Anneli Martini i "Godkänd".
Foto: PETRA HELLBERG
Noomi Rapace och Anneli Martini i "Godkänd".

Det har tagit lite tid, men nittiotalets unga dramatik har långsamt men säkert börjat växa ifrån relationssåporna för att undersöka hur de mer övergripande samhälleliga faktorerna impregnerar individen. Lisa Langseths Godkänd är ett bra om än inte felfritt exempel.

Christoph sitter i sängen och idkar självtillfredsställelse till kopulationsvideo. Mamma och bildlärarinna Anna-Karin kommer in; hjälplöst söker hon kontakt med sin från skolan avhoppade son. Snart dundrar Tarek in, den i ämnet bild underkände, som lockar över sin flickvän, Angelica. En dödsdans för unga tar vid, där Tarek bjuder ut sin flickvän i syfte att få Christophs mamma att ändra betyget till godkänd.

I brist på språk och inflytande finns bara våldet, och sexualiteten är dess främsta uttryck. Den underliggande rädslan är påtaglig och varje yttring hos personerna är ett sätt att besvärja denna skräck. Vi ser hur mönstren fortplantar sig, hur Tareks aggressivitet är en hämnd på hans far, hur Angelica låter sig förned-ras för att i sin tur hacka på Christoph, hur till och med Anna-Karin tvingas underkasta sig det primitivas ordning.

I programbladet citeras Pierre Bour-

dieu, men kanske hade Michel Foucault lika gärna kunnat åberopas. Här har maktens strukturer satt sig i kroppen hos rollfigurerna, de blir som ett avtryck av orättvisor, förtryck och förnedring. Det enda dessa kroppar längtar är kärleken. Den respekt de söker hos omgivningen är ju inget annat än en abstrakt kärlek.

Spelet är febrigt och oftast förödande övertygande, Mattias Silvells inbundna, djupt frustrerade Christoph hamnar i en olycklig bindning till Jakob Tamms nervöst desperata Tarek. Anneli Martinis Anna-Karin är så nervös att hennes gnälliga röst riskerar att parodiera rollen, medan Noomi Rapace är lysande som den osäkra Angelica, ivrig att vara till lags om det så kostar hennes kropp, snar att hämnas sin olycka när Tarek är utom hörhåll.

Emellanåt lyser pjäsens intentioner igenom i texten, byggställningen skymtar fram och skulle av en sämre ensemble kännas naken. Likväl är Godkänd ytterst sevärd, här har vi äntligen en pjäs som försöker behålla politiken i skildringen av samtiden, något som har varit svårt i inte minst alla importer av ung, arg brittisk dramatik det senaste decenniet. En ilsken svensk dramatik är inte så dumt.

Teater

Claes Wahlin