ÅSIKT

Liv och läsning

YRSA STENIUS om en finurlig och fyndig Per Wästberg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Per Wästberg.
Foto: CATO LEIN
Per Wästberg.

För sex-sju år sedan utgav Per Wästberg sina ungdomsdagböcker i två volymer betitlade En ung mans dagbok och En ung författares dagbok.

När jag läste dem infann sig en bild på min näthinna: bilden av en mycket tilltalande, mörk, rank och ovanlig drivhusblomma. Den brådmogne ynglingen som slukade böcker urskillningslöst, katalogiserade och systematiserade i stort sett allt han såg omkring sig och som lekte sina allvarsamma fantasilekar i ett Stockholm som påminde om Hjalmar Söderbergs, tycktes mig febrilt sysselsatt med att hålla livets virvelvindar och vilda växtlighet ifrån sig. Tempererat klimat och tuktade drivbänkar stod han efter - fåfängt eller inte.

I likhet med Söderberg plågades den unge mannen mycket av köttets lust och gottade sig en del åt själens obotliga ensamhet. Han tedde sig utomordentligt ambitiös - alla kategorier - men inte särskilt rolig, fast jag tyckte mycket om böckerna.

Den snart sjuttioårige författaren och ledamoten av Svenska akademien, Per Wästberg, som i dag ger ut Övergångsställen, en samling personliga prosastycken eller låt oss säga en litterär rapsodi ur ett liv i läsandets och skrivandets vändkrets, är en mycket skojigare typ. Han till- låter sig att vara ohämmat underhållande, finurlig, fyndig och lite halvdålig i vissa skämt vilket får mig att le ännu bredare. Han är givetvis också djupt allvarlig, sorgset lakonisk och bitsk på sina ställen. Men han är framför allt avslappnad, vilket vi människor ju kan börja kosta på oss när vi har hunnit så långt i livet att vi finner det allt mer arbetsamt att försöka göra oss märkvärdiga.

Övergångsställen är en vackert formgiven volym på drygt två hundra glesa sidor, indelad i elva avdelningar med namn som: "Resor"; "Ur tidiga år"; "Anhalter", med flera. Rubrikerna är så allmänt hållna att Per Wästberg under dem har kunnat sortera in stora och något mindre reflexioner över sitt livs lopp och läsning, som han har funnit värda att formulera i skrift. Han är som känt en lysande formuleringskonstnär - uttryckligen när han är avslappnad. När han spänner sig inför vikten i det han har att säga kan han bli lite kokett, lite överlastad i meningsbyggnaden.

Personligen är jag kanske mest förtjust i avdelningarna "Historier, öden" och "Porträttfotografier". I dem odlar Wästberg en stil som jag associerar till brittiska ironiker som säger de mest insiktsfulla och även förfärliga saker om människorna och livet genom att fläta samman det triviala och det märkliga, ibland bisarra, i någon lakonism som klingar länge i läsarens medvetande.

"Han såg på henne att hon aldrig skulle ha några hemligheter för honom. Det han också såg i hennes ansikte var att hon aldrig haft några hemligheter för någon annan. Det skrämde honom."

Detta exempel är ur "Porträttfotografier". Ur "Historier, öden" berättar Wästberg med stor självinsikt om hur han som fjortonåring lyckligtvis fick en roman refuserad. Romanen hette En gammal mans memoarer. Med den romanen ville den tonårige författaren "begränsa livets obehagliga överraskningar genom att förekomma dem med mina framtida minnen", som den äldre uttrycker saken.

Per Wästbergs Övergångsställen består av mycket disparata anteckningar från olika ämnes- och erfarenhetsområden. Likväl finner man ett sammanhang, en igenkännbar existentiell utsiktspunkt som präg-lar texterna.

Wästberg har ju ägnat sitt liv åt konst, särskilt litteratur, och estetik. Vad hans tankar i dessa ämnen ständigt kretsar kring är det gemensamma i all stor konst: hemligheten i verket som låter sig anas men som inte uppenbaras. I all riktigt fascinerande konst finns den där djupdimensionen av "något mer" som vi förstår just för att vi inte förstår.

"I kväll har Gertrude sagt saker som det kommer att ta henne år att begripa", skriver Wästberg i ett citat hämtat från Alice B Toklas.

Den där dunkla trakten mitt i meningen, som vi igenkännande ler åt, det är den som Wästberg ägnar sig att utforska - boken igenom praktiskt taget. Han utforskar den i konsten, han utforskar den i livet.

Jag ska återge en liten episod ur avdelningen "Tidiga år".

Per Wästberg berättar om hur han en gång som pojke rensade i sin morfars växthus ute på ön i Stockholms skärgård. Han tyckte mycket om sin morfar som i gengäld ägnade sig mycket åt honom.

Plötsligt grips han av en demonisk impuls. Han tar saxen och klipper alla knopparna av morfars krysantemum, knopparna som ska slå ut och pryda julborden i Stockholm. Han klipper bort varenda en.

- Varför ville du inte att de skulle blomma, frågar morfar, när Per åker fast och får stryk.

Han har absolut inget svar. Inget som helst.

Ändå är hans handling inte oförklarlig. Den bottnar i en sadistisk impuls som ligger gömd i vår förmåga att älska och akta: makten att förstöra gör sig mest påmind i kärlekens utsatthet. Så slår vi över, prövar tvångsmässigt för det är så oerhört.

Irrationellt, obegripligt, dunkelt. Och ändå något vi förstår.

Prosa

Yrsa Stenius