ÅSIKT

En frigörande modern Tosca

LENNART BROMANDER på premiär i Umeå

1 av 2 | Foto: MALIN ARNESSON
Simona Zambruno och Bengt Krantz i "Tosca".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det här är en Tosca som utspelar sig i modern tid. Innan musiken börjar ser vi markisinnan Attavanti gömma nyckel och kläder i det lilla Livets ordartade kapell där Cavaradossi sysslar med naivistiska väggmålningar. Han tar ett snapshot av henne med sin polaroidkamera och börjar måla av fotot. De avlägsnar sig, musiken börjar, och den förrymde Angelotti kommer invacklande klädd i Guantánamo-orange fångdräkt. Visst är Tosca en berömd artist även här, men till sitt möte med Cavaradossi i kyrkan kommer hon inte som en traditionell Tosca insvepande i någon stilig divakreation utan som modern ung kvinna vardagsklädd i jeans och gympa-skor. I andra akten låter Scarpia filma tortyren av Cavaradossi och visar den för Tosca på en tv-monitor, medan slutscenen försiggår i en betongkällare

Stewart Laings "uppdatering" av Tosca fungerar alldeles utmärkt, den är fylld men inte överfylld av relevanta detaljer, som kanske inte ger fördjupande perspektiv av historien men tydliggör den och skapar närhet. Tosca är här inte någon rafflande rysare i skön historisk inramning utan ett kusligt aktuellt verk om en kvinna som tror sig kunna leva av kärleken och konsten, men obönhörligt tvingas ta politisk ställning och går under.

Moderniseringen frigör också aktörerna på scenen, framför allt Simona Zambruno i huvudrollen. Hennes Tosca är livlig, ungdomlig och passionerad utan ett stänk av teatralitet över sig, med stark scennärvaro och både slankhet och glöd i rösten. Hennes dödshopp på slutet är också spektakulärt. Hur vågar hon?

Amerikanen Joseph Wolvertons Cavaradossi är lite blekare, och hans tenor är mest till sin fördel i lyriska avsnitt. Veteranen Bengt Krantz gör Scarpia i grovkornigaste laget och kunde ha bemödat sig om mer finstilt vokal karakteriseringskonst.

Staffan Larson har jobbat hårt med Norrlandssinfoniettan och får ut ett rikt differentierat spel ur orkestern med effektfulla dramatiska höjdpunkter, fast lite saknar jag lyrisk täthet i det rätt nyktra spelet.

Det är ett helt år sedan Norrlandsoperan invigde sitt nya hus med Hilding Rosenbergs Lycksalighetens ö och först nu kommer premiär nummer två.

Den har dock Umeborna anledning att vara helt nöjda med.

Opera

Lennart Bromander