ÅSIKT

Döden - en uppskattad dagisfröken

Max Anderssons Bilpojken, Traktorflickan och Pistolen Johnny i nytt album

Bilpojken - nu i färg. Ur Max Anderssons "Döden".
Bilpojken - nu i färg. Ur Max Anderssons "Döden".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pistolen Johnny, Traktorflickan, Bilpojken - det är svårt att hitta motsvarigheter till Max Anderssons karaktärer. Ofta är de barn, ensammast i världen men ändå vagt optimistiska i sin livssyn. I nya albumet Döden möter vi dem alla.

Bilpojkens båda föräldrar är döda, omkomna i en olycka i hemmet. "Det gör ingenting. Vi hade inte så mycket gemensamt", säger Bilpojken och läser vidare i sin serietidning där på golvet i pojkrummet.

Föräldrarna återuppstår senare ur komposten där de kretsloppsriktigt grävts ner, men dödas på nytt av Köttbarnet, en figur Bilpojken först antog var en kompostparasit. "De var de verkliga parasiterna", inser nu Bilpojken om föräld-rarna.

Det låter fruktansvärt och är det också, men på ett renande sätt. Läsaren skrattar, hela tiden på det utsatta barnets, Bilpojkens, sida. I grund och botten är ju Max Andersson en sträng moralist, allt han gör har allvarlig syftning och aldrig att han skulle låta någon annan än den svagare parten avgå med segern.

I albumet möter vi förstås också Döden, titelgestalten, som får sparken på grund av nedskärningar inom offentliga sektorn. I stället blir det arbete på dagis, något som uppskattas av barnen: "Du är den bästa dagisfröken vi har haft."

Återigen är det vuxenvärlden som står för förtrycket och lemlästandet. I en passage som för tankarna till Tove Janssons Farlig midsommar, där Snusmumriken tillsammans med några föräldralösa barn flyr undan en nitisk parkvakt, flyr Döden och barnen från alltsammans. Landskapet de färdas genom är mörkt och expressionistiskt, fyllt av betande "högspänningsdjur", ett slags kraftledningslika och sprakande väsen som också de erinrar om Tove Jansson.

Som vanligt hos Max Andersson är det svärtan som dominerar, här har gått åt många deciliter tusch, men några av serierna, Dåliga lungor, Jultomten och Döden och Candy, är utförda i färg. Det är något jag skulle vilja se mer av. Färgerna sorterar upp intrycken och gör det lättare för nybörjaren att navigera över sidorna. För oss som redan gillar Max Andersson är det som att få färg-tv.

Inte visste jag förut att Bilpojken var blå i ansiktet.

Serier

Petter Lindgren