ÅSIKT

Eggehorn, med kropp och själ

Magnus Ringgren om en som bryr sig

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under det senaste kvartsseklet har det intellektuella och konstnärliga tänkandet närmat sig det kroppsliga på en mångfald olika sätt. Den utsatta människokroppen har blivit det vanligaste konstnärliga motivet. Det har inte, som man kanske vill tro, bara varit ett kvinnligt projekt. Männen har också deltagit. Ett svenskt tidigt exempel är Willy Granqvists författarskap.

Samma rörelse har märkts på det teologiska fältet. På sätt och vis har inkarnationen – Guds människoblivande – fått en alltmer konkret innebörd. Ännu när Hedenius och ”svart-rockarna” stred om tro och vetande för femtio år sedan var kroppen frånvarande. Och kvinnorna stod i köket och skar upp sockerkaka åt de stridande männen vid kaffebordet i vardagsrummet. Sedan tog kvinnorna på allvar plats på professorsstolarna och vid kyrkornas altare. Teologin fick kropp, och Kristus blev ”den andre”, den konkreta medmänniskan.

Ungefär så tror jag man kan sammanfatta den process som ligger bakom många av essäerna i Ylva Eggehorns nya bok Älska tappert. Min bild av tro och vetande-debatten har jag lånat från henne. Hon har själv tagit aktiv del i dessa förändringar på många olika plan – som författare och som opinionsbildare i de kristna offentligheterna.

Hennes essäprosa är intim och förankrad i det personliga livet. Hon väljer hellre den fragmentariska formen än den stora detaljerade utredningen – något som man ofta beklagar eftersom den process hon försöker fånga är mycket intressant men i sina enskildheter ganska okänd för ickekristen publik. Kulturkritiken är ju sällsamt obildad vad gäller teologi numera; det är inte ens inne att skryta med denna obildning. Detta är djupt olyckligt eftersom kulturen genomströmmas av kristna motiv som nästan aldrig förr.

Men Ylva Eggehorn bryr sig. Hon fångar upp signaler från både Målle Lindberg och Majken Johansson. Hon möter de stora vittnena – Milosz, Hanna Krall. Mot den stela förtvivlan efter 11 september kan hon ställa koltrastens sång, och det tycks väga precis jämnt. Hon talar om ”kärleksfjunet i en värld av bly” apropå Sven Delblanc. Hon håller föredrag om sin tappra kärlek i en sjaskig danslokal på Österlen, och det är precis rätt miljö.

Kanske intimiserar hon historien och konsten lite för mycket. Det blir så snyggt så snyggt. Innerligheten kan stå i vägen för analysen. Å andra sidan har analysen alltför ofta farit fram som en bandvagn över de vackraste ängarna. Ylva Eggehorns essäer är korta, ibland för korta. Hon gör flyhänta skisser. Det som inte står på sidorna får läsaren själv fylla ut. Jag förvandlas till en lika frustrerad som glad medskapare när jag läser henne. Hon sätter igång saker, följer själv bara med halvvägs.

Essäer

Magnus Ringgren