ÅSIKT

Vildsvinen dansar, alla är arga. Underbart!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Just nu pågår en utomordentligt märklig musikdebatt i Svenska Dagbladet. I fyra ringhörnor: publiken som aldrig tycks få vad den vill ha, tonsättaren som upplever att just hans musik är censurerad (läs: inte får vara med i festivaler), musikern vars repressiva tolerans är typisk och skribenten som försöker se ett sammanhang i de fragmentariska på- och avhoppen.

Det finns inget sammanhang. De logiska sambanden i musikhistorien är sedan länge avklippta. Musikhistorien är död. Det är jag inte ensam om att mena. Men att vi lever i en totalt medierad värld där de flesta konstriktningar är marginaliserade, är förvisso alltid en lika smärtsam insikt. Vi är alla en minoritet och därav är också de flesta konstnärliga uttryck i minoritet. Inför Time Warner, Microsoft, Disney och en handfull jättar med oinskränkt makt är konstpubliken ett svagt ”kundsegment”.

Men tänk så mycket bättre! Att slå ur underläge är konstmusikens drömposition; när musiker och tonsättare är förbannade och den unga reclaim-publiken ockuperar konsertsalarna! En mätt och nöjd konstmusik är nämligen det värsta tänkbara. Då kan det kanske till och med vara befogat att lägga ner symfoniorkestrar och riva konserthus.

Vad debatten numera handlar om är ett slags metamusikaliskt sorgearbete eller som Teddy Hultberg formulerar det i sin utmärkta essä That Noise Called Music (ur Notera Tiden, Musikaliska Akademin 1996): ”Tonsättarna är inbegripna i ett kritiskt-didaktiskt reflekterande över traditionen.” Det räcker alltså inte med att försöka återkalla de förra idealiserade seklens skärvor och formler för att nå nuet. Det är verkligen, såsom tonsättaren Jan W Morthensons lite vemodigt uttryckte saken redan på 80-talet, ”senhöst i konstmusiken”. Samtidigt som konstmusiken har blivit en meditation över sitt eget bortklingande in i tystnaden har också kritiken blivit en smärtsam lärdomshistoria skriven i eftertexten till musikhistorien.

Vad jag menar är att det är en helt inadekvat (och låg) fråga huruvida musiken är ful eller fin, svår eller lätt, besk eller söt och så vidare. Särskilt nu när lyssnaren, kompositionen, interpreten, arrangören? flyter ihop i konstens nya socio-tele-politiska nätverk. När texter, ljud, musik, rörliga bilder flödar och bildar nya konstellationer som i sin tur bildar ytterligare anslutningar och formerar sig i globala byar i världen.

Eller som Thomas Gerwin vid Zentrum für Kunst und Medientechnologie ZKM i Karlsruhe påpekar: ”Allting påverkar allting bortom och över nationella eller politiska gränslinjer. Jag skulle vilja kalla detta integral art.”

För alla er som undrar om den samtida konstmusiken lever eller inte vill jag tipsa om en rykande färsk live-cd: the peärls before swïne experience med kvartetten Pärlor för svin. Lyssna till den fartiga färden framåt i David Langs Short Fall, hur svinen bökar och grymtar av vällust i Anders Hillborgs Truffle Hymn, André Chinis explosiva Surströmmingsrap(p) och Mikael Edlunds Cosi Ballano i Cinghiali där vildsvinen dansar i månens sken.

Lyssna till gamle Sten Hanssons disparata och genuint humoristiska Interludium I–VII mellan låtarna. Ta del av energin.

Och om det inte skulle räcka som argument för att konstmusiken, liksom dansbandsmusiken och alla andra akustiska berättelser lever. Begrunda Ezra Pounds bevingade ord: ”Varje epok kräver en bild av sitt eget överdrivna grimaserande.”

Musik

Mikael Strömberg