ÅSIKT

Begärets befrielse?

Camilla Hammarström blev mer förtvivlad än kåt av Machoslampor

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pat Califia, författaren till boken Machoslampor, titulerar sig glatt pornograf, feminist, sadomasochist, hedonist, samhällskritiker, sexrådgivare, aktivist, poet och historieberättare. Numera heter hon Pat-rick och har genomgått en hormonbehandling för att kunna leva under manlig identitet.

Under nittiotalet har synen på kön och identitet förändrats, det som tidigare patologiserats har blivit mer synliggjort och accepterat. Tänkare som Judith Butler beskriver männi-skan som en teaterscen där vi kan skifta skepnad och överskrida vår tilldelade roll. Det blir tillåtet att leka, om det nu är pojke och flicka, över- och underordnad, doktor och patient eller vad det nu kan vara som skapar den spänning man behöver för att orka ta sig ur sin egen isolering.

För Pat Califia är betyget på ett samhälle hur det avvikande hanteras. De regleringar som samhället skapar kring sexualiteten får inte diskriminera någon. I ett USA präglat av den kristna högerns censursträvanden för hon en frihetskamp som talesman och debattör. Liksom Freud ser hon ingen anledning att döma ut något sexuellt beteende så länge det inte skapar skuld eller skadar andra.

Sadomasochismen förefaller ha blivit något av ett emblem för den queerrörelse som inte vill låta sig assimileras in i det heterosexuellt kodade samhället. Men vad är det för ett begärets språk som talas? Hur ska man förstå det?

Jag anstränger mig verkligen för att förstå (och det är förmodligen ett stort misstag) när jag läser berättelserna i Machoslampor. Det är en samling tämligen välskrivna porrnoveller som är tänkt att vara en bruksvara för läsaren. Man ska bli kåt helt enkelt. Samtidigt är de sexualpolitiska pamfletter med udd mot den traditionella kvinnorörelse som förknippar pornografi och prostitution med övergrepp mot kvinnor och barn men framför allt är det porr för sadomasochister.

I den längsta av novellerna

befinner vi oss på The Calyx of Isis, en hedonistisk njutningsinrättning, där kvinnor kan träffa andra kvinnor för anonym sex. Eller för att som huvudpersonen Alex iscensätta sina sexuella fantasier med hjälp av inhyrda specialister som malträterar hennes flickvän till total underkastelse.

För den som mår fysiskt illa av våld är det plågsam läsning. Man vill gråta, skynda till och hjälpa, be dem sluta slå varandra blå över ryggar och stjärtar. Det svåraste är att de flesta scener kopierar ett slags incestuöst färgad barnmisshandel.

"Daddy, viskade Roxanne. Titta vad hon gör med mig. Jag har ställt till nåt hemskt här. Men jag tycker om det, jag kan inte hjälpa det. Snälla ge mig inte stryk nu, Daddy."

Även om jag intellektuellt förstår att innebörden i den sadomasochistiska akten är frivillighet och att det rör sig om ett slags stilisering av den hängivenhet som får oss att svälja vår stolthet och våga stå naken inför den andre, så blir jag förtvivlad. Samtidigt är det svårt att sätta sig till doms över fantasier.

Litterärt påminner stilen om Barbara Cartlands, ett slags tom fetischistprosa som ger utlopp för önsketankar i form av en rikt detaljstofferad och noggrant möblerad fantasivärld. Förgäves söker man det glittrande mörker som man kan hitta hos författare som

Jean Genet eller Kathy Acker, som rör sig på liknande domäner. Ibland höjs ambitionsnivån och man kommer att tänka på Michel Houellebecq och hans Plattform. När så sker gissar jag att det är översättaren Einar Heckschers förtjänst. Det känns lite sorgligt att han lagt ner ett sånt filigranarbete på en i grunden så litterärt torftig text.

Machoslampor är som sagt främst bruksvara och politik. Här möts ett ideologiskt sammelsurium av till synes motstridiga idéer, som kännetecknar den närmast anarkoliberala delen av queerrörelsen som förespråkar legalisering av prostitution och droger, vill fackansluta sexarbetare, skapa skydd för våldtagna kvinnor och släppa pornografin fri.

Jag känner mig ambivalent till denna begärets befrielsearmé. Det må vara bigott, men dess grumliga syften oroar.

Noveller

Camilla Hammarström